Sagan om sälen berättad av Helena Wätte

Jag fick en gammal saga i handen - med djur och förvandling motiv i. Den kommer från skoltlapparna. När jag läste den sagan märkte jag ett den är den sagan har jag väntat på. Den handlar om den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge sedan när människan, djuren och naturen hörde ihop. När vi var ett.

Han känner sig så ensam, han fattar inte vad han hör till, han har ingen tillhörighet. Han går ut i skogen och han gråter. Han talar med vinden. Vinden torkar hans tårar, lyssnar på honom. Han frågar vinden också men den blåser bara iväg. Så där står han bara med sin längtan, med sin rotlöshet, ensamhet.

Då dyker den där gamla, gamla mannen upp. Det är något gammalt naturväsen. De har ett samtal och den gamla mannen erbjuder honom:

- Vill du bli ett djur, då kan jag hjälpa dig.

- Förvandla mig till varg. Jag vill bli en varg.

Först är han jätte begeistrad och som det där utdraget säger som står
skrivet här på väggen:

Hans vilda själ hade äntligen funnit en kropp som var värdig. Han älskade att hoppa högt och smälla med käftarna, springa över mossan.

Ganska snart blir han hungrig och han slår sig ihop med några andra vargar som tycker verka väldigt sura och irriterade. Han får ingen bra kontakt med dem. Så ska de jaga och då mår han inte bra, när han ser dem slita sönder en ren. Då ångrar han sig, då märker han att han inte vill vara en varg.

Då dyker den här lappgubben upp och då vill han bli björn istället. Och han får bli björn. Ganska snart märker han att den här stilen som björnarna har gör att andra djur skrattar åt dem för deras speciella gångstil. Han följer några andra björnar och det uppstår konflikter. Han råkar i bråk med björnar. Han tycker de beter sig dåligt. Han hamnar i slagsmål med en björnhona och när han går ner att tvätta sina sår i vattnet så ser han den lilla fisken som hoppar.

Så fylls han av längtan:

- Tänk att få vara en sådan ödmjuk liten varelse som verkar leva så enkelt liv.

Då får han genast bli en fisk. Han simmar runt och först njuter han av det enkla livet. Han upplever att fåglar och fiskar är systrar och bröder. Såsom fåglar rör sig i luften så rör sig fiskar i vattnet. Men sen märker han att han börjar att bli lite korttänkt, ha dåligt minne och han tycker att det är lite äckligt med dom där maskarna som man ska äta, eller med sandkoren som man stoppar in munnen och spottar ut. De simmar runt samma sten och så känner han plötsligt:

- Nej, min själ är för stor för den där lilla fisken och vattnet är för sött och allting är för stilla.

Han längtar efter något annat då simmar han till en mask som hänger på krok och sen låter han sig dras upp. Han hamnar i handen på den gamle mannen. Mannen hör och förstår honom. Pojken får en chans till och då blir han säl istället.

Han görs till en sälunge.

Sälungen kommer upp på stranden framför den där fiskarpojken. Det är en annan ung man , en fiskare, en väldigt charmig ung man. Första mötet mellan dom två är jätte speciellt, dom liksom hittar varandra och har det roligt. De får en väldigt fin vänskap från första början.

Den unga fiskaren berättar för sälen hur det är att vara människa, hur det är att känna gemenskap, allting som hör till människolivet. Han får den där sälen att känna igen någonting.

Fiskaren är väldigt vacker. Det kommer flickor och hälsar på. De frågar om vägen och knackar på dörren. En dag kommer en jättevacker flicka med vita tänder. Han bjuder in henne och så får dom en relation. Sälen blir lite bortglömd för att det finns en förälskelse nu.

Sälen undrar:

- Vad dem har att säga till varandra som just har träffats?  Varför viskar dem med varandra? Varför har pojken som ett dolt solsken i blicken?

Men han ger sig iväg och då simmar han ut i havet. Där träffar han dom andra sälarna och sen sjunger dom. Nu får han en ny gemenskap med dom andra sälarna.  Jag har aldrig hört sälar men tydligen sjunger de som valar och delfiner. Han klarar sig, han lever med sälarna nu.

Men situationen förändras och relationen med flickan tar slut. De känner aldrig den där samhörigheten som sälen och fiskaren  hade. Då börjar fiskaren att ge sig ut på havet för han saknar sälen. Han joikar. Han formar sina händer runt munnen och sjunger så där starkt och mjukt. Det är samernas sång.

Sälen kommer inte. Fiskaren är bara oftare och oftare ute på vattnet för han letar efter sälen. Andra fiskarna säger:

- Nej. Nu ska man inte vara ute och fiska för nu kommer stormen. Det finns inte en fågel ute, ingeting.

Han är fortfarande ute med sin båt och stormen blir värre och värre och så knäcks masten, båten fylls med vatten, till slut så sjunker båten. Han ger upp och sjunker också. Han famnar lite förtvivlad de där havsvågorna, men sjunker ner till den grav som väntar med sjögräs på. Precis då innan han ger upp så ser han ett mörkt huvud och en kropp. Han blir räddad av sälen. Sedan den dagen kunde ingenting skilja dem åt.

Det är slutet på sagan.

Sagan om sälen av Robert Crottet från boken “Månskogarna” återberättad av Helena Wätte i Ytterjärna kulturhus den 26 april 2012.


Helena har en utställning i Ytterjärna Kulturhuset fram till den 13 maj. Alla är välkomna att vandra in i sagan!