När jag var liten då var Lenin min bästa vän, om honom sjöng vi på dagis och på skolan. Jag var på dagis en hel vecka i rad, mina föräldrar var unga och studerade i en annan stad. När jag gick i andra klassen var jag säker att snart kommer kriget och vi alla ska dö. Varje dag var jag beredd för en atombomb som kommer och förstör allting i min lilla värld. Vi hade överlevnadsövningar varje vecka i vår skolprogram, men jag trodde inte att en enkel tygmask som min mamma hade sytt kan rädda mig när jag satt på huk under mitt skolbord med alla andra i klassen.
Jag tyckte inte om att gå till skolan. Jag var inte tvungen heller, jag fick lov att stanna hemma om jag jobbade på vår gård. Vi bodde då i en liten by vid havet mitt i skogarna. Det var nästan inga andra barn i byn bara jag och min bror och min lilla syster, förstås. Mest var jag ensam, läste böcker och vandrade i skogen eller jobbade. Det var väldigt mycket arbete hela tiden.
Jag var alltid den bästa i gruppen även då när jag studerade vid universitet. Jag gick till lektioner mycket sällan och hade svårt att hitta min plats i gruppen för jag tyckte om att lära mig. Det var inte vanligt och jag hade det svårt med andra elever och lika svårt hade jag med nästan alla lärare.
Tänka, läsa och skriva var mina favoritaktiviteter och då fick jag slippa jobba i gården också. Jag skrev mycket poesi, men jag visste inuti att jag bara kastar bort min tid och är en lat människa som inte vill ta ansvar och röra på mig. Jag trodde att det är något fel på mig. Jag kände mycket skam och ensamhet.
Mina föräldrar ville att jag ska bli en jurist som min mamma, en person med ett nyttigt yrke och pengar. Istället blir jag en tonårig rebell som skrev om kärlek och mina andra överflödande känslor och flyttade hemifrån när jag var 16 för att befria mig från gården med mina krävande, kalla och alltid grälande föräldrar.
Jag hamnade i det vanliga småstadslivet med ingen större mening i det. Alla bara drack och slog, jag såg människor med vapen och rinnande blod nästan varje vecka. Jag drack dagligen och hatade våld. Det var mycket att vara rädd för igen. Jag hade en kniv i väskan alltid när jag gick ut och lärde mig karate. Jag skrev poesi och högläste till mina vänner när vi alla var fulla och ingen förstod vad var fel på mig.
Jag trodde inte på någonting för allting var en stor lögn. Jag visste nu att Lenin var en mördare, den rätta Estniska flaggan var blåsvartvit (inte röd) och jag visste att alla vuxna hade bara ljugit genom alla dessa år. Jag började märka att det finns många som har ingenting eller kanske de bara överlever. Livet var svårt nästan för alla, jag visste ingen som hade det bra då.
Hela mitt liv har faktiskt varit som i en lång film om ensamhet och våld. Det har varit så dramatiskt ibland att även jag själv har hamnat på iakttagarens plats. Nästan som om min kropp har varit ensam utan mig i den.
Präglats av mitt liv i det estniska samhället har jag blivit aktiv inom att förändra det jag tror behövs att förändras. Mina största intressen är utbildnings- och socialsystemet och kampen för människa rättigheter. Jag vill att alla barn, kvinnor och människor med special behov ska ha det bra i Estland, lika bra som i andra platser i Europa. I dag skriver jag dagligen om politik, sociala frågor, lärarlönen, miljöfrågor och mycket annat. Jag bloggar och publicerar i olika dagstidningar och tidskrifter. Stor del av mina artiklar är en kritik mot regeringen och mainstream media vill ibland inte publicera allt vad jag skriver. Därför har jag alla mina fullständiga artiklar på mina olika bloggar och det finns många som läser dem.
Dator har varit mitt dagligt verktyg från 1995. Jag kommer inte ens ihåg när jag skickade mitt första e-brev, men idag skriver jag ibland 50 eller även mera brev i en dag. Jag har vänner i alla världsdelar, vi kommunicerar via facebook och skype. Genom att resa och använda internets möjligheter känner jag mig inte ensam längre. Jag har hittat vägen till människor som delar mina åsikter och inspirerar mig.
I många år skrev jag nästan inga dikter. Efter jag flyttade till Sverige har jag börjat att skriva poesi väldigt ofta och tänker även att publicera min första diktsamling i år. Jag har haft tid att fundera över mina erfarenheter och reflektera vilken betydelse det har för mig. Genom den tankeresan har jag hittat vägen tillbaka till min kropp och känner mig glad och tacksam nu för det liv jag har.