Konstnär och Solvikskolans lärare Helena Wätte anser att hennes måleri är som en god måltid som alla kan delta i. Hon har hittat vägen ut ur det plågsamma skuldkänslor mot naturen och djuren genom att skapa konst. Ytterjärna kulturhus gäster hade möjlighet att uppleva hennes sökande. Utställningen “Sälar” fanns där fram tills den 13 maj. På sommaren kan man vandra in i hennes ateljé på Mörkö i Färjetorpet och själv uppleva sagan hon befinner sig i idag.
Jag kommer in i Ytterjärna kulturhuset, lite hastigt söker jag henne bland andra kaféets gäster. Helena sitter ute i terrassen och njuter av solen. Den är den allra första gången i år säger hon glatt och bjuder på kaffe.
Vi börjar från börjar. Hur blir man en konstnär?
- Min pappa är ju konstnär och när jag var hos pappa så upplevde jag ju det där och älskade att måla själv. Det tror jag att alla kommer ihåg hur det var när man var liten och målade - rita, teckna - som om man var in i ett flöde, berättar Helena. Så växer man upp och blir mer och mer kritisk. Fyran, femman, sexan och ibland så avstannade det helt. Mitt måleri “smalnade”, blev väldigt dekorativt. Men jag märkte själv att det blev svårare och svårare att komma in i färger eller måleri. Och sen när jag var runt tjugo år då hade måleriet bara stannat helt.
- Min pappa är ju konstnär och när jag var hos pappa så upplevde jag ju det där och älskade att måla själv. Det tror jag att alla kommer ihåg hur det var när man var liten och målade - rita, teckna - som om man var in i ett flöde, berättar Helena. Så växer man upp och blir mer och mer kritisk. Fyran, femman, sexan och ibland så avstannade det helt. Mitt måleri “smalnade”, blev väldigt dekorativt. Men jag märkte själv att det blev svårare och svårare att komma in i färger eller måleri. Och sen när jag var runt tjugo år då hade måleriet bara stannat helt.
I Järna på den tiden var den nya konst- och waldorfrörelsen med Merete Lövlie och Pär Ahlbom och Ivar Heckscher. Helena kom till Järna och var med på en kurs var man bara målade rött.
- Och jag var så ledsen. Jag kommer ihåg hur jag stod framför den där röda bilden och tårarna börjar bara rinna. Jag kände att färgerna bara var stängda dörrar för mig. Jag hade inget att hålla mig till... Och då hade Pär Ahlbom sagt till Helena att göra en paus i några år.
- Man kan göra paus i sju år för det finns alltid kvar. Vill man måla så kommer det tillbaka.
Efter pausen började Helena måla tillsammans med en liten krets av Järna konstnärer.
- Ett tag målade vi kanska lika det var Robert Hogervorst, Merete Lövlie och Auriki Hogervorst, Sigrid Winkler och lite andra. Och jag kunde se att vi var inne i samma sökande.
Genom det arbetet och att jobba som klasslärare hittade Helene hennes egen väg i konsten.
- Idag när jag är långt över femtio, snarare närmar sextio, sedan märker jag att jag börjar komma tillbaka till det som kändes som det flytet när jag var tio år. Jag kan sätta mig och tänka att nu ska jag måla havsbild och så börjar jag bara med blå färg, sedan börjar fiskarna komma, säger hon med ett vackert leende som lyser upp hela hennes ansiktet.
- Jag vill att det ska vara en värld. Man ser vad det är, man kan känna... ska vara som en god måltid egentligen. Som anrättas, som är angenäm... man kan uppleva någonting...
Sagoberättande är också en konst Helena behärskar. När hon hittade den sagan om samepojken ur Robert Crottets bok “Månskogarna” då blev hon helt begaistrad, minns hon. Medan hon berättar blir det tydligt att den här sagan är en del av hennes liv. Jag lyssnar och tittar på bilderna som hänger på väggarna i Kulturhuset och känner hur sagan börjar leva i mig med.
- Där är ju den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge, länge sen när människan, djuren och naturen hörde ihop. Hela tiden handlar det om det där inre stämningen, var man känner sig hemma. Den musiken som alla människor har i sig kan man hitta där ute? Vad är det som stämmer med mig? Vem är jag? viskar hon frågande.
Sagoberättande är också en konst Helena behärskar. När hon hittade den sagan om samepojken ur Robert Crottets bok “Månskogarna” då blev hon helt begaistrad, minns hon. Medan hon berättar blir det tydligt att den här sagan är en del av hennes liv. Jag lyssnar och tittar på bilderna som hänger på väggarna i Kulturhuset och känner hur sagan börjar leva i mig med.
- Där är ju den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge, länge sen när människan, djuren och naturen hörde ihop. Hela tiden handlar det om det där inre stämningen, var man känner sig hemma. Den musiken som alla människor har i sig kan man hitta där ute? Vad är det som stämmer med mig? Vem är jag? viskar hon frågande.
- Vem är du då, Helena Wätte? frågar jag in i mig själv. Varför just den här samesagan? Utan att ens fråga får jag ett svar.
- Den sagan är så oerhört inspirerande där jag står idag. Här går det vidare. Nu vågar jag måla så här barnsligt och naivt, illustrativt Jag har inte målat så förut. Istället har jag målat mer med färgerna så att man kan ana vad det är, man ser bara lite grann av motivet. Men nu ser man precis vad allting är. Helena tycker att att det är roligt att måla illustrativt men hur länge det fortsätter det vet hon inte än...
Hon är inte nöjd med att göra inget och tyst titta på hur vi människor förstör naturen och den känslan finns med i hennes måleri. På ett fint feminint sätt betonar hon att det behövs mera än att köpa godis till sina hundar och katter med tanken på att åtminstone mina husdjur skall ha det bra...
- Samtidigt det är så stark känsla hur har vi gjort till dom. Man håller på med sina hundar och kattar och det finns allting i affärer man kan köpa små godis eller gå till utställningar med sina husdjur. Helena påpekar också att problemet ligger precis framför våra ögonen. Det går inte att säga, ett det är någons annans problem långt härifrån för vildadjuren i Sverige har det inte heller så bra.
- Samtidigt det är så stark känsla hur har vi gjort till dom. Man håller på med sina hundar och kattar och det finns allting i affärer man kan köpa små godis eller gå till utställningar med sina husdjur. Helena påpekar också att problemet ligger precis framför våra ögonen. Det går inte att säga, ett det är någons annans problem långt härifrån för vildadjuren i Sverige har det inte heller så bra.
- Jag hittar ur lite mera med den här problematiken. Den det där känslan av kärleken till djuren och naturen finns väldigt starkt in i Helenas bilder och berättande. På något vis har varje målning de healingkrafterna i sig. Även hon inte kan åka till Indien att rädda elefanterna gör hon på sitt eget sätt världen en bättre plats för oss alla.
- Sedan blir jag ju väldigt påhejad av mina elever. Dom tycker jättemycket om att jag målar så här. De blir glada och då känner jag att jag gör rätt. Helena är klasslärare på Solvikskolan sedan femton år. I skolan målar och ritar hon med barnen och ungdomarna nästan dagligen. Många år var skolan den platsen hon hade tillräckligt utrymme för att måla.
- Det går inte måla “bland disk och telefon”, så där trångt. Man blir avbryten hela tiden. säger den modiga konstnärskvinnan från Mörkö ön och jag tror att kanska många känner igen sig i det. Men nu har det förändrat, hon har fått en fin egen ateljé med fönster mot vattnet en riktigt “room of one`s own” as Virginia Woolf hade sagt.
- Min nya ateljén är jag jätte tacksam för. säger hon. Helena tänker inte sitta och måla där helt ensam, hon bjuder in oss.
- Jag har en plan att hemma i min ateljé jag ska ha en saga som man kan vandra in på Mörkö Färjetorpet. På sommaren när man gör en utflykt så kan man komma in i ateljén och ta del av den.
Så slutar vi samtalet. Jag vandrar ut till våren och Helena Wätte vidare i hennes eget sökandet.
04/29/2012 i Ytterjärna Kulturhuset
