Tidningen "Solvik" kom ut

Nu har jag varit väldigt modigt och givit ut en hel tidning på svenska. Jag är redaktör till SOLVIK, som den tidningen heter. Förra helgen satt jag en dag i hantverksstugan på Solvikskolan medans det var arbetsdag. Jag var där med några barn från skolan. Barnen ville gärna skriva och fota, hade en massa idéer och förslag. Det gick fort att få ihop en hel tidning med det materialet som vi hade.

Två lärare från skolan korrekturläste. Självklart är mitt språk inte perfekt (kanske blir det aldrig det :), men med alla fina bilder och filmklipp, blev allting bra ändå, tycker jag. Jag delade ut tidningen på skolan idag och alla föräldrar fick en länk till den digitala tidningen. Jag har fått mycket feedback både positivt och negativt. Många har varit inspirerade och tycker att jag måste fortsätta med tidningen även i framtiden. Det finns nya barn som också vill vara med. Det låter kul, för jag kan lära mig väldigt mycket i processen.



När mina texter korrekturlästes kom det fram att jag måste jobba med tre olika områden:
1) ordföljden
2) sin, sina, sitt eller hennes, hans, dess, deras
3) bestämd eller obestämd artikel

Ordföljden är svårt, för oftast tar det hundra år innan man lär sig att skapa meningar som är byggt upp precis som de ska. Det finns inget annat att göra, än att använda språket, skriva mycket (med massa fel!!!) och läsa mycket.

Sin, sina, sitt eller hennes, hans, dess och deras



Bestämd eller obestämd form



Det finns redan människor, som har pekat på vissa fel som finns kvar i tidningens texter. Jag är jätte tacksam för dem som har tålamod att förklara mig det som inte är korrekt. På detta sätt kan jag lära mig att undvika dessa misstag nästa gång. Men det tar mycket mod och energi.

Hälsar,
Evelin:)

Vi behöver flera språklärare!

I morse läste jag först på twitter att ingen vill bli spårklärare, då läste jag det igen på SVT hemsidan under titeln "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare".

Bara två personer sökte i första hand någon av lärarutbildningarna där franska är ett av ämnena inför höstterminen 2013. Motsvarande siffra för tyska är fyra personer, för spanska fem. 

Helena von Schantz, språklärare och ordförande i Språklärarnas Riksförbund, "avrådar studenter att bli språklärare" för det blir mindre och mindre elever.

Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk. Ämnena har låg status bland både elever och föräldrar, och eleverna hoppar av. Många lärare sätts också inför väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att man får undervisa flera språk i samma klass eller att man får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. 

Jag har en dotter som går i åttan och jag har faktiskt undrat hur de tänker i skolan om språkundervisningen. Hon har Estniska som modersmål och svenska som hon har lärt under de fyra år vi har bott här is Sverige (hennes svenska är bra, har fått en C) och hon pratar lika bra engelska (har fått en A). Men det finns inga andra språk hon har lärt sig under dessa år. Det var franska för två år men undervisningen var ingen bra eller hon själv var lat och lärde nästan inget. Jag tror att man behöver flera språk, ju flera språk man har desto bättre. Jag tänker att hitta henne en praktikplats i Frankrike inför nästa sommaren, i Frankrike är man tvungen att börja prata det finns ingen val.

På SVTs hemsida skriver de att det är lite bättre med lärarstudentkanditer på gymnasienivå än på högstadiet. Vilket är ju bra.

Om språkintresserade studenter inte lockas av högstadiet som arbetsmarknad ser det något ljusare ut på gymnasiet. 31 personer vill bli lärare i franska, 61 i spanska och 13 i tyska i första hand. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka behovet.

Idag finns det faktiskt många som undervisar i språkämner som inte har behörighet, dem är inte utbildade som språklärare. Andelen av lärare utan utbildning är överraskande stor.

Behörigheten bland dagens språklärare är låg, särskilt bland gymnasielärarna där bara mellan 23 och 26 procent av de lärare som har en pedagogisk högskoleexamen och undervisar i språk är behöriga i sitt ämne. På högstadiet är det mellan 22 och 45 procent (se SVT Pejls visualisering av behörighet per ämne här).

Helena von Schanz som är själv språklärare berättar att

Vi har en väldigt låg andel behöriga lärare i språk. Men man ser inga tecken på oro hos kommuner eller hos huvudmän, utan man bara fortsätter att anställa obehöriga språklärare.

Man undrar faktist hur de människorna tänker. Helena som själv ser att det behövs mer lärare rådar andra att inte utbilda sig som språklärare. Det låter konstigt och bekymrande. Kanske har det göra med lärarelönen som var inte nämnd i SVTs artikkel. Många lärare är besvikna och vill se deras löner höjda en tredjedel, det är 10 000 kronor.


Min twitter account är @tammevelin. Jag twittrar i alla möjliga språk också på svenska ibland.  

Varje människans inre musik. En intervju med lärare och konstnär Helena Wätte.

Konstnär och Solvikskolans lärare Helena Wätte anser att hennes måleri är som en god måltid som alla kan delta i. Hon har hittat vägen ut ur det plågsamma skuldkänslor mot naturen och djuren genom att skapa konst. Ytterjärna kulturhus gäster hade möjlighet att uppleva hennes sökande. Utställningen “Sälar” fanns där fram tills den 13 maj. På sommaren kan man vandra in i hennes ateljé på Mörkö i Färjetorpet och själv uppleva sagan hon befinner sig i idag.     

Jag kommer in i Ytterjärna kulturhuset, lite hastigt söker jag henne bland andra kaféets gäster. Helena sitter ute i terrassen och njuter av solen. Den är den allra första gången i år säger hon glatt och bjuder på kaffe.  

Vi börjar från börjar. Hur blir man en konstnär? 
- Min pappa är ju konstnär och när jag var hos pappa så upplevde jag ju det där och älskade att måla själv. Det tror jag att alla kommer ihåg hur det var när man var liten och målade -  rita, teckna - som om man var in i ett flöde,  berättar Helena.  Så växer man upp och blir mer och mer kritisk. Fyran, femman, sexan och ibland så avstannade det helt. Mitt måleri “smalnade”, blev väldigt dekorativt. Men jag märkte själv att det blev svårare och svårare att komma in i färger eller måleri. Och sen när jag var runt tjugo år då hade måleriet bara stannat helt.

I Järna på den tiden var den nya konst- och waldorfrörelsen med Merete Lövlie och Pär Ahlbom och Ivar Heckscher. Helena kom till Järna och var med på en kurs var man bara målade rött.

- Och jag var så ledsen. Jag kommer ihåg hur jag stod framför den där röda bilden och tårarna börjar bara rinna. Jag kände att färgerna bara var stängda dörrar för mig. Jag hade inget att hålla mig till... Och då hade Pär Ahlbom sagt till Helena att göra en paus i några år.

- Man kan göra paus i sju år för det finns alltid kvar. Vill man måla så kommer det tillbaka.       

Efter pausen började Helena måla tillsammans med en liten krets av Järna konstnärer.

- Ett tag målade vi kanska lika det var Robert Hogervorst, Merete Lövlie och Auriki Hogervorst, Sigrid Winkler och lite andra. Och jag kunde se att vi var inne i samma sökande.  

Genom det arbetet och att jobba som klasslärare hittade Helene hennes egen väg i konsten.

- Idag när jag är långt över femtio, snarare närmar sextio, sedan märker jag att jag börjar komma tillbaka till det som kändes som det flytet när jag var tio år. Jag kan sätta mig och tänka att nu ska jag måla havsbild och så börjar jag bara med blå färg, sedan börjar fiskarna komma, säger hon med ett vackert leende som lyser upp hela hennes ansiktet.

- Jag vill att det ska vara en värld. Man ser vad det är, man kan känna... ska vara som en god måltid egentligen. Som anrättas, som är angenäm... man kan uppleva någonting...
            
Sagoberättande är också en konst Helena behärskar. När hon hittade den sagan om samepojken ur Robert Crottets bok “Månskogarna” då blev hon helt begaistrad, minns hon. Medan hon berättar blir det tydligt att den här sagan är en del av hennes liv. Jag lyssnar och tittar på bilderna som hänger på väggarna i Kulturhuset och känner hur sagan börjar leva i mig med.  
   
- Där är ju den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge, länge sen när människan, djuren och naturen hörde ihop. Hela tiden handlar det om det där inre stämningen, var man känner sig hemma. Den musiken som alla människor har i sig kan man hitta där ute? Vad är det som stämmer med mig? Vem är jag? viskar hon frågande.  

- Vem är du då, Helena Wätte? frågar jag in i mig själv. Varför just den här samesagan? Utan att ens fråga får jag ett svar.

- Den sagan är så oerhört inspirerande där jag står idag. Här går det vidare. Nu vågar jag måla så här barnsligt och naivt, illustrativt Jag har inte målat så förut. Istället har jag målat mer med färgerna så att man kan ana vad det är, man ser bara lite grann av motivet. Men nu ser man precis vad allting är. Helena tycker att att det är roligt att måla illustrativt men hur länge det fortsätter det vet hon inte än...

Hon är inte nöjd med att göra inget och tyst titta på hur vi människor förstör naturen och den känslan finns med i hennes måleri. På ett fint feminint sätt betonar hon att det behövs mera än att köpa godis till sina hundar och katter med tanken på att åtminstone mina husdjur skall ha det bra...
 
- Samtidigt det är så stark känsla hur har vi gjort till dom. Man håller på med sina hundar och kattar och det finns allting i affärer man kan köpa små godis eller gå till utställningar med sina husdjur. Helena påpekar också att problemet ligger precis framför våra ögonen. Det går inte att säga, ett det är någons annans problem långt härifrån för vildadjuren i Sverige har det inte heller så bra.

- Jag hittar ur lite mera med den här problematiken. Den det där känslan av kärleken till djuren och naturen finns väldigt starkt in i Helenas bilder och berättande. På något vis har varje målning de healingkrafterna i sig. Även hon inte kan åka till Indien att rädda elefanterna gör hon på sitt eget sätt världen en bättre plats för oss alla.   

- Sedan blir jag ju väldigt påhejad av mina elever. Dom tycker jättemycket om att jag målar så här. De blir glada och då känner jag att jag gör rätt. Helena är klasslärare på Solvikskolan sedan femton år. I skolan målar och ritar hon med barnen och ungdomarna nästan dagligen. Många år var skolan den platsen hon hade tillräckligt utrymme för att måla.

- Det går inte måla “bland disk och telefon”, så där trångt. Man blir avbryten hela tiden. säger den modiga konstnärskvinnan från Mörkö ön och jag tror att kanska många känner igen sig i det. Men nu har det förändrat, hon har fått en fin egen ateljé med fönster mot vattnet en riktigt “room of one`s own” as Virginia Woolf hade sagt.

- Min nya ateljén  är jag jätte tacksam för. säger hon.  Helena tänker inte sitta och måla där helt ensam, hon bjuder in oss.

- Jag har en plan att hemma i min ateljé jag ska ha en saga som man kan vandra in på Mörkö Färjetorpet. På sommaren när man gör en utflykt så kan man komma in i ateljén och ta del av den.

Så slutar vi samtalet. Jag vandrar ut till våren och Helena Wätte vidare i hennes eget sökandet.

04/29/2012 i Ytterjärna Kulturhuset

Efter tre år börjar man skriva och känner sig som vanligt folk

Jag har lärt mig svenska snart tre år. Förra veckan skrev jag min allra första artikel på svenska. Det var en intervju med Helena Wätte som är konstnär och lärare här i Järna trakten. Jag ska ha den här på sidan snart men innan dess vill jag publicera den på lokaltidningen. Jag har publicerat en saga av sälen hon återberättade till mig i Ytterjärna Kulturhus här på blog.

Jag har redan börjat med den nästa intervjun. Den gör jag med Ida-Johanna. Hon är min vän med två hästar, hon håller på med massa intressanta grejer och därför tycker jag att hon måste få mer beröm. Just nu har jag bara spelat in den men snart blir det färdig skrivit också. Jag tror att det är en fantastisk övning att spela in tal och då skriva ut vad man har sagt. Verkligen, det är bara att prova på själva! 

Idag är den dagen när våren äntligen känns. Solen skiner and människor sysslar ute i deras trädgårdar. Jag har varit på Solvikkolan och lärt mig massa tyska med en tysk kvinna som inte kan prata engelska. Det finns inte så många sådana människor här i området. Jag är jätte tacksam att få chansen att komma till henne och samtala på tyska om utbildningen. Förra veckan började jag parata (innan dess jag bara lyssnade) och nu känns det redan mycket bekvämare. Det går fort i början... Varje ny ord märks och framsteg syns så tydligt. 

Vid sidan av tyskan har jag kommit till norskan. Jag ska nämligen börja jobba i Norge. Därför måste jag börja lära mig norska i det närmaste framtiden. Jag tror att jag ska ha en liknande blog som den här, var man kan lära sig norska.  Då ska jag börja samla material på norska och kanske även skriva på norska... Det betyder inte att jag är färdig med mitt skrivandet och övandet på svenskan. Nej, det tror jag inte. Annars glömmer man ju bort man har lärt sig och allt det där övandet är förgäves... nej, jag ska jobba vidare med alla mina språk samtidigt.  

Om du har läromaterial om norska eller tyska som du kan dela med mig, då kan du lämna ett kommentar här eller skriva till mig direkt till tammevelin@gmail.com. 

Lycka till och tålamod till oss alla....