Tidningen "Solvik" kom ut

Nu har jag varit väldigt modigt och givit ut en hel tidning på svenska. Jag är redaktör till SOLVIK, som den tidningen heter. Förra helgen satt jag en dag i hantverksstugan på Solvikskolan medans det var arbetsdag. Jag var där med några barn från skolan. Barnen ville gärna skriva och fota, hade en massa idéer och förslag. Det gick fort att få ihop en hel tidning med det materialet som vi hade.

Två lärare från skolan korrekturläste. Självklart är mitt språk inte perfekt (kanske blir det aldrig det :), men med alla fina bilder och filmklipp, blev allting bra ändå, tycker jag. Jag delade ut tidningen på skolan idag och alla föräldrar fick en länk till den digitala tidningen. Jag har fått mycket feedback både positivt och negativt. Många har varit inspirerade och tycker att jag måste fortsätta med tidningen även i framtiden. Det finns nya barn som också vill vara med. Det låter kul, för jag kan lära mig väldigt mycket i processen.



När mina texter korrekturlästes kom det fram att jag måste jobba med tre olika områden:
1) ordföljden
2) sin, sina, sitt eller hennes, hans, dess, deras
3) bestämd eller obestämd artikel

Ordföljden är svårt, för oftast tar det hundra år innan man lär sig att skapa meningar som är byggt upp precis som de ska. Det finns inget annat att göra, än att använda språket, skriva mycket (med massa fel!!!) och läsa mycket.

Sin, sina, sitt eller hennes, hans, dess och deras



Bestämd eller obestämd form



Det finns redan människor, som har pekat på vissa fel som finns kvar i tidningens texter. Jag är jätte tacksam för dem som har tålamod att förklara mig det som inte är korrekt. På detta sätt kan jag lära mig att undvika dessa misstag nästa gång. Men det tar mycket mod och energi.

Hälsar,
Evelin:)

Estniska flyktingar i Sverige

Det var den hösten då vi skrev 1944 och kriget firade sitt femårs jubileum med att ha lagt stora delar av Europa i ruiner, som små farkoster i nattmörker började söka sig tvärs över Östersjön i riktning mot svenska kusten. Och ju längre västerut östfronten sköt, desto fler blev båtarna. Sveriges kustbevakning hade fått sig ålagt ett nytt arbete - att ta hand om flyktningströmmen.
Båtarna de kom med var för det mesta små, öppna fiskebåtar, oftast tungt lastade och många gånger även i dåligt skick. Somliga farkoster hade varit så ranka att de aldrig nådde andra stranden... Somliga andra kom nästan fram, för att sedan sjunka med allt och alla så gott som framför ögonen på det svenska räddningsmanskapet.
Med det flesta hade tur med sig, för det flesta kom fram.

Vi var 240 människor ombord på den fiskeskuta, som en septembermåndag hade nått fram till skärgården i svenska farvatten, någonstans vid södra Norrlands kust.
Trötta och apatiska, tätt packade som sillar satt vi ankrade och väntade på lotsen. Nu hade vi kriget och flykten bakom oss, ovissheten framför oss, och uppifrån välsignades vi med ett ihärdigt duggregn från en mörkgrå himmel. I gengäld hade vinden mojnat. Det var tyst, grått och stilla.
Då och då blickade vi mot stranden, men där syntes ingenting. Några fiskmåsar hade tagit oss under uppsikt, det var allt...
Efter en dryg timma lösgjorde sig äntligen en liten prick från den mörka strandstrimman. Pricken levde, blev större, kom närmare och närmare, tills någon av oss, som haft en teaterkikare att spana med, uttalade de förlösande orden: LOTSEN KOMMER!!!
Människor som inte sovit på tre dygn började prata igen. Var det Sverige vi hade framför oss? Vi hade åkt så länge... Tänk, om det var Danmark...

Under tiden hade båten kommit så nära, att man kunde se att det var tre människor ombord, man kunde till och med skönja en flagga i aktern, men vad hade den för färg? Sekunderna gick och ingen sa nå´nting. Man hörde bara hur båtens dunk kom närmare, blev starkare, för att till slut rå på det egna hjärtedunket innanför bröstkorgen.
Medan vi alla stirrat på båten, hade himmelen ändrat utseende. Molnen hade börjat röra på sig, och plötsligt tittade solen fram. I samma veva ropade mannen med kikaren: DET ÄR SVERIGES FLAGGA båten har i aktern!!! Det gula lyste till i solen som guld!!!
Sedan gick allting så fort. Ett, tu, tre avverkade lotsbåten det sista hundradet metrar, gjorde en väldig gir och lade sedan till vid vår babordsida. Propellern i aktern vispade upp vatten till skum och den blå-gula flaggan flaxade och for... En av de tre i båten visade sig vara en kvinna. Det var hon som vinkade till oss och ropade: VÄLKOMNA TILL SVERIGE, VÄLKOMNA!!! Sedan tog hon en jättelik påse från aktern och såg till att den halades ombord. - Till barnen! hojtade hon, für die Kinder!... Obst für die Kinder... Och hon fortsatte att le och vinka i den guppande båten, lång och blond och svensk, tills mannen, som inte var lots, startade motorn för återfärden. Fort försvann de från vår åsyn. Det var den blå-gula flaggan som syntes längst.
Nu var lotsen ombord och det kändes som om Gud Fader själv hade hållit i rodret. All ängslan var borta.
Under främre masten, på kanten av den halvöppna lastluckan, satt en ung flicka och grät. Med högra handen hade hon fattat om sitt lilla guldkors som hon bar med en tunn kedja runt halsen och med den vänstra försökte hon dölja ansiktet och tårarna hon grät. Djupt framåtböjd satt hon och höll ett stilla och ordlöst TeDeum. Det var ett tack för livet, för friden och friheten, för de första vackra orden på det nya landets främmande språk och för den blå-gula flaggan som var vida känd som trygghetens och barmhärtighetens symbol.
Att det var just så hon tänkte och kände, vet jag alldeles säkert, för den flickan var jag...

Ur "Est!Est!Est!"(1980) av Silvia Airik-Priuhka

Även i dag lever flesta av de flyktingarna som kom 1944 och deras barn och barnbarn i Sverige. Deras historier stannar kvar i estniska folkets minne och berättelser, även om dom kallas "utlandsester" i Estland och betraktas ofta nästan som utlänningar. Under sovietockupationstiden har ester i Sverige utvecklat en egen liten kultur med eget estnisk språk, literatur, musik och även skola.

Lyssna på Sverige Radios radiodokumentär av en journalist med estnisk bakgrund, Dodo Parikas. Han pratar med Mai Raud-Pähn (92) och Enn Illiste (84) om ester i Sverige.

En författare som introducerar Estnisk historia i världen: Sofi Oksanen

SVT har visat en dokumentär av Sofi Oksanen som har blivit prisbelönad författare med hennes böcker om Estnisk historia. Det var jätte intressant, jag verkligen rekommenderar (27 dagar kvar)! SVT skriver:

Hon slog igenom med romanen Utrensningen och är nu aktuell med boken När duvorna försvann. Tidigare i år vann hon Svenska Akademiens nordiska pris. Utöver romanförfattare och dramatiker är Oksanen även en aktiv samhällsdebattör som kommenterar aktuella händelser i såval kolumner som i tv-program.

SVT2 visar filmen imorgon onsdag den 5 juni kl 23.25.

Hon är en rigtig häxa!

En av den viktigaste delen för att lära sig språket är att lyssna, lyssna mycket. Vad ska man lyssna då?

Varför inte lyssna Barnradion!

"Nu är det Barnradion!" 

"Sara bor i Bredby och kommer från Irak. Det bor en kvinna i gården, hon verkar dölja något..." så börjar äventyret

Zahra och det gömda barnet, del 1

Lyssna online på radio:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/184986?programid=2998

"Hon är en riktig häxa!"

Lycka till!