| ||||||||||
Showing posts with label Estland. Show all posts
Showing posts with label Estland. Show all posts
Monday, May 5, 2014
Välkommen till Imbi Pajus bokrelease 14 maj i Stockholm
Friday, August 16, 2013
Estniska flyktingar i Sverige
Det var den hösten då vi skrev 1944 och kriget firade sitt femårs jubileum med att ha lagt stora delar av Europa i ruiner, som små farkoster i nattmörker började söka sig tvärs över Östersjön i riktning mot svenska kusten. Och ju längre västerut östfronten sköt, desto fler blev båtarna. Sveriges kustbevakning hade fått sig ålagt ett nytt arbete - att ta hand om flyktningströmmen.
Båtarna de kom med var för det mesta små, öppna fiskebåtar, oftast tungt lastade och många gånger även i dåligt skick. Somliga farkoster hade varit så ranka att de aldrig nådde andra stranden... Somliga andra kom nästan fram, för att sedan sjunka med allt och alla så gott som framför ögonen på det svenska räddningsmanskapet.
Med det flesta hade tur med sig, för det flesta kom fram.
Vi var 240 människor ombord på den fiskeskuta, som en septembermåndag hade nått fram till skärgården i svenska farvatten, någonstans vid södra Norrlands kust.
Trötta och apatiska, tätt packade som sillar satt vi ankrade och väntade på lotsen. Nu hade vi kriget och flykten bakom oss, ovissheten framför oss, och uppifrån välsignades vi med ett ihärdigt duggregn från en mörkgrå himmel. I gengäld hade vinden mojnat. Det var tyst, grått och stilla.
Då och då blickade vi mot stranden, men där syntes ingenting. Några fiskmåsar hade tagit oss under uppsikt, det var allt...
Efter en dryg timma lösgjorde sig äntligen en liten prick från den mörka strandstrimman. Pricken levde, blev större, kom närmare och närmare, tills någon av oss, som haft en teaterkikare att spana med, uttalade de förlösande orden: LOTSEN KOMMER!!!
Människor som inte sovit på tre dygn började prata igen. Var det Sverige vi hade framför oss? Vi hade åkt så länge... Tänk, om det var Danmark...
Under tiden hade båten kommit så nära, att man kunde se att det var tre människor ombord, man kunde till och med skönja en flagga i aktern, men vad hade den för färg? Sekunderna gick och ingen sa nå´nting. Man hörde bara hur båtens dunk kom närmare, blev starkare, för att till slut rå på det egna hjärtedunket innanför bröstkorgen.
Medan vi alla stirrat på båten, hade himmelen ändrat utseende. Molnen hade börjat röra på sig, och plötsligt tittade solen fram. I samma veva ropade mannen med kikaren: DET ÄR SVERIGES FLAGGA båten har i aktern!!! Det gula lyste till i solen som guld!!!
Sedan gick allting så fort. Ett, tu, tre avverkade lotsbåten det sista hundradet metrar, gjorde en väldig gir och lade sedan till vid vår babordsida. Propellern i aktern vispade upp vatten till skum och den blå-gula flaggan flaxade och for... En av de tre i båten visade sig vara en kvinna. Det var hon som vinkade till oss och ropade: VÄLKOMNA TILL SVERIGE, VÄLKOMNA!!! Sedan tog hon en jättelik påse från aktern och såg till att den halades ombord. - Till barnen! hojtade hon, für die Kinder!... Obst für die Kinder... Och hon fortsatte att le och vinka i den guppande båten, lång och blond och svensk, tills mannen, som inte var lots, startade motorn för återfärden. Fort försvann de från vår åsyn. Det var den blå-gula flaggan som syntes längst.
Nu var lotsen ombord och det kändes som om Gud Fader själv hade hållit i rodret. All ängslan var borta.
Under främre masten, på kanten av den halvöppna lastluckan, satt en ung flicka och grät. Med högra handen hade hon fattat om sitt lilla guldkors som hon bar med en tunn kedja runt halsen och med den vänstra försökte hon dölja ansiktet och tårarna hon grät. Djupt framåtböjd satt hon och höll ett stilla och ordlöst TeDeum. Det var ett tack för livet, för friden och friheten, för de första vackra orden på det nya landets främmande språk och för den blå-gula flaggan som var vida känd som trygghetens och barmhärtighetens symbol.
Att det var just så hon tänkte och kände, vet jag alldeles säkert, för den flickan var jag...
Ur "Est!Est!Est!"(1980) av Silvia Airik-Priuhka
Även i dag lever flesta av de flyktingarna som kom 1944 och deras barn och barnbarn i Sverige. Deras historier stannar kvar i estniska folkets minne och berättelser, även om dom kallas "utlandsester" i Estland och betraktas ofta nästan som utlänningar. Under sovietockupationstiden har ester i Sverige utvecklat en egen liten kultur med eget estnisk språk, literatur, musik och även skola.
Lyssna på Sverige Radios radiodokumentär av en journalist med estnisk bakgrund, Dodo Parikas. Han pratar med Mai Raud-Pähn (92) och Enn Illiste (84) om ester i Sverige.
Båtarna de kom med var för det mesta små, öppna fiskebåtar, oftast tungt lastade och många gånger även i dåligt skick. Somliga farkoster hade varit så ranka att de aldrig nådde andra stranden... Somliga andra kom nästan fram, för att sedan sjunka med allt och alla så gott som framför ögonen på det svenska räddningsmanskapet.
Med det flesta hade tur med sig, för det flesta kom fram.
Vi var 240 människor ombord på den fiskeskuta, som en septembermåndag hade nått fram till skärgården i svenska farvatten, någonstans vid södra Norrlands kust.
Trötta och apatiska, tätt packade som sillar satt vi ankrade och väntade på lotsen. Nu hade vi kriget och flykten bakom oss, ovissheten framför oss, och uppifrån välsignades vi med ett ihärdigt duggregn från en mörkgrå himmel. I gengäld hade vinden mojnat. Det var tyst, grått och stilla.
Då och då blickade vi mot stranden, men där syntes ingenting. Några fiskmåsar hade tagit oss under uppsikt, det var allt...
Efter en dryg timma lösgjorde sig äntligen en liten prick från den mörka strandstrimman. Pricken levde, blev större, kom närmare och närmare, tills någon av oss, som haft en teaterkikare att spana med, uttalade de förlösande orden: LOTSEN KOMMER!!!
Människor som inte sovit på tre dygn började prata igen. Var det Sverige vi hade framför oss? Vi hade åkt så länge... Tänk, om det var Danmark...
Under tiden hade båten kommit så nära, att man kunde se att det var tre människor ombord, man kunde till och med skönja en flagga i aktern, men vad hade den för färg? Sekunderna gick och ingen sa nå´nting. Man hörde bara hur båtens dunk kom närmare, blev starkare, för att till slut rå på det egna hjärtedunket innanför bröstkorgen.
Medan vi alla stirrat på båten, hade himmelen ändrat utseende. Molnen hade börjat röra på sig, och plötsligt tittade solen fram. I samma veva ropade mannen med kikaren: DET ÄR SVERIGES FLAGGA båten har i aktern!!! Det gula lyste till i solen som guld!!!
Sedan gick allting så fort. Ett, tu, tre avverkade lotsbåten det sista hundradet metrar, gjorde en väldig gir och lade sedan till vid vår babordsida. Propellern i aktern vispade upp vatten till skum och den blå-gula flaggan flaxade och for... En av de tre i båten visade sig vara en kvinna. Det var hon som vinkade till oss och ropade: VÄLKOMNA TILL SVERIGE, VÄLKOMNA!!! Sedan tog hon en jättelik påse från aktern och såg till att den halades ombord. - Till barnen! hojtade hon, für die Kinder!... Obst für die Kinder... Och hon fortsatte att le och vinka i den guppande båten, lång och blond och svensk, tills mannen, som inte var lots, startade motorn för återfärden. Fort försvann de från vår åsyn. Det var den blå-gula flaggan som syntes längst.
Nu var lotsen ombord och det kändes som om Gud Fader själv hade hållit i rodret. All ängslan var borta.
Under främre masten, på kanten av den halvöppna lastluckan, satt en ung flicka och grät. Med högra handen hade hon fattat om sitt lilla guldkors som hon bar med en tunn kedja runt halsen och med den vänstra försökte hon dölja ansiktet och tårarna hon grät. Djupt framåtböjd satt hon och höll ett stilla och ordlöst TeDeum. Det var ett tack för livet, för friden och friheten, för de första vackra orden på det nya landets främmande språk och för den blå-gula flaggan som var vida känd som trygghetens och barmhärtighetens symbol.
Att det var just så hon tänkte och kände, vet jag alldeles säkert, för den flickan var jag...
Ur "Est!Est!Est!"(1980) av Silvia Airik-Priuhka
Även i dag lever flesta av de flyktingarna som kom 1944 och deras barn och barnbarn i Sverige. Deras historier stannar kvar i estniska folkets minne och berättelser, även om dom kallas "utlandsester" i Estland och betraktas ofta nästan som utlänningar. Under sovietockupationstiden har ester i Sverige utvecklat en egen liten kultur med eget estnisk språk, literatur, musik och även skola.
Lyssna på Sverige Radios radiodokumentär av en journalist med estnisk bakgrund, Dodo Parikas. Han pratar med Mai Raud-Pähn (92) och Enn Illiste (84) om ester i Sverige.
Tuesday, June 4, 2013
En författare som introducerar Estnisk historia i världen: Sofi Oksanen
SVT har visat en dokumentär av Sofi Oksanen som har blivit prisbelönad författare med hennes böcker om Estnisk historia. Det var jätte intressant, jag verkligen rekommenderar (27 dagar kvar)! SVT skriver:Hon slog igenom med romanen Utrensningen och är nu aktuell med boken När duvorna försvann. Tidigare i år vann hon Svenska Akademiens nordiska pris. Utöver romanförfattare och dramatiker är Oksanen även en aktiv samhällsdebattör som kommenterar aktuella händelser i såval kolumner som i tv-program.SVT2 visar filmen imorgon onsdag den 5 juni kl 23.25.
Saturday, August 20, 2011
känns som att börja från början igen
Jag var bortrest i två månader och kom tillbaka till Sverige nu på onsdagen (i dag är det lördag). Sommaren var fin i alla länder jag besökte. Det var väldigt givande att resa, lära känna nya människor, vara fri och nyfiken och göra allt vad man bara hittar på.
Jag har varit djupt intresserade av Frankrike och franska de senaste tiderna. Det lättaste vägen till nya språk går genom att vara med andra som kan språket, blanda sig in i olika sammanhang (möter, fester, små mataffärer i byar, tågstationer osv) och lyssna, lyssna, lyssna...(Jag gjorde en ordcheck just ny och det verkar vara så att jag har inga stavfel på ord jag har skrivit så länge, roligt!)
Här är jag i Syd-Frankrike i en liten by (Villeseque des Corberier) nära den Spanska gränsen. Fotograf: Filiz Telek från Turkey.
Jag var i Frankrike en hel vecka för att bland annat lyssna mig in i språket. Jag läste mycket, jag skrev mycket, jag spelade in fransktalande, jag samlade tidningar, böcker allting med franska ord på och jag lyssnade hela tiden.
Väldigt intressant var att tjuvlyssna på alla som kom till affären varje morgon för att köpa nybakad bröd. Det var som en riktig nybörjarkurs på franska varje morgon.
"Hej!" "Hur mår du?" "Allt är fint!" "God dag! God dag!" " Jag skulle vilja ha tre baguette och lite sinka, tack!" "Är det bra?" "Ja, det räcker!" "Vad kostar det?" "Varsågod trettio euros, tack!" "Ha en bra dag!" "Hej, hej!" osv.
Jag rekommenderar tjuvlyssnandet till alla språkintresserade människor. Det lönar sig säkert!
I början av sommaren var jag också i Finland. Det var någonting helt annat för jag förstår Finska nästan lika väl som Estniska. Jag tog båten från Stockholm till Åbo. Det var första gången jag var i Åbo (kulturhuvudstad i EU i år som Tallinn också), jag tyckte mycket om staden. Den var liten och fin med sjö och floden (the river på engelska, jag är aldrig säker på detta ordet, kanske därför att vi inte har några i Järna, det finns bara två ån)...
I Finland känner jag mig nästan som i Estland vart jag ursprungligen kommer ifrån. Allting tilltalar mig, alla lokalnamn på skyltarna vid vägarna, allting man pratar om kan jag följa utan extra ansträngning. Men jag har det svårt att själva säga någonting därför att mitt språk är bara passivt. Jag har lärt mig genom teve och läsandet och inte genom aktivt kommunikation mellan mig och andra människor. Det är som en special sorts språklig handikapp jag har.
Så i Finland var det viktigast att börja prata, att våga säga, att våga prova på ... Jag uppträde i en konferens om kompetens management (? på svenska? ledarskap?) och det gjorde jag på engelska förstås... men annars försökte jag hela tiden att öva min finska... det var roligt och lite nedlåtande (? embarrassing på engelska ?) därför att det tar så mycket mer tid att säga någonting, människor som lyssnar måste verkligen ha tålamod.
Den största delen av min sommar tillbringade jag i Estland hemma på landet hos min mamma och i andra ställen. Altja vart jag kommer ifrån är en liten by vid Östersjön i Lahemaa naturpark. Den är en av de mest besökta byarna i Estland, turister kommer från hela världen... Historiker tror att byn har ursprungligen varit en svensk by. Många har svenska efternamn även i dag. Min mormors namn innan hon gifte sig var Nakström till exempel.. Min familj har även en fin och populär turistgård där som kallas Toomarahva gård. Mest kommer tyskarna men i år var det även från Japan och Frankrike och Australien. Svenskarna hittar inte dit, bara de som har flytt från Estland på 40-talet och kommer nu som sommargäster tillbaka till deras gamla hus och gårdar. Jag undrar ibland varför vill svenskar inte uppleva Estland... kanske är vi för nära... kanske är vi fortfarande inte på kartor som svenskar använder...
Att vara tillbaka i mitt hem i Sverige känns skönt men med språket har jag svårigheter... jag måste tänka efter innan jag hittar de rätta ord... det tar mer tid igen. I början när jag kom hem till Järna ville jag även gärna prata engelska med mina vänner...
I dag är det fjärde dagen i Sverige och att snacka svenska med grannarna känns bättre och bättre varje gång. Hoppas att jag snart är lika flytande som jag var två månader tillbaka och kanske har jag även kommit så långt att jag vill börja skriva på svenska dagligen.
På den här sidan http://rootsikeeled.blogspot.com har jag haft ganska många läsare. Tack att du följer mina steg på väg mot bättre språkkunskap! Alla kommentarer är hjärtligt välkomna! Alla förslag och idéer för att förbättra mitt svenska är även mer välkomna!
Lycka till oss alla som är intresserade av att lära sig nya språk och gott nytt skolår!
Jag har varit djupt intresserade av Frankrike och franska de senaste tiderna. Det lättaste vägen till nya språk går genom att vara med andra som kan språket, blanda sig in i olika sammanhang (möter, fester, små mataffärer i byar, tågstationer osv) och lyssna, lyssna, lyssna...(Jag gjorde en ordcheck just ny och det verkar vara så att jag har inga stavfel på ord jag har skrivit så länge, roligt!)
Här är jag i Syd-Frankrike i en liten by (Villeseque des Corberier) nära den Spanska gränsen. Fotograf: Filiz Telek från Turkey.
Jag var i Frankrike en hel vecka för att bland annat lyssna mig in i språket. Jag läste mycket, jag skrev mycket, jag spelade in fransktalande, jag samlade tidningar, böcker allting med franska ord på och jag lyssnade hela tiden.
Väldigt intressant var att tjuvlyssna på alla som kom till affären varje morgon för att köpa nybakad bröd. Det var som en riktig nybörjarkurs på franska varje morgon.
"Hej!" "Hur mår du?" "Allt är fint!" "God dag! God dag!" " Jag skulle vilja ha tre baguette och lite sinka, tack!" "Är det bra?" "Ja, det räcker!" "Vad kostar det?" "Varsågod trettio euros, tack!" "Ha en bra dag!" "Hej, hej!" osv.
Jag rekommenderar tjuvlyssnandet till alla språkintresserade människor. Det lönar sig säkert!
I början av sommaren var jag också i Finland. Det var någonting helt annat för jag förstår Finska nästan lika väl som Estniska. Jag tog båten från Stockholm till Åbo. Det var första gången jag var i Åbo (kulturhuvudstad i EU i år som Tallinn också), jag tyckte mycket om staden. Den var liten och fin med sjö och floden (the river på engelska, jag är aldrig säker på detta ordet, kanske därför att vi inte har några i Järna, det finns bara två ån)...
I Finland känner jag mig nästan som i Estland vart jag ursprungligen kommer ifrån. Allting tilltalar mig, alla lokalnamn på skyltarna vid vägarna, allting man pratar om kan jag följa utan extra ansträngning. Men jag har det svårt att själva säga någonting därför att mitt språk är bara passivt. Jag har lärt mig genom teve och läsandet och inte genom aktivt kommunikation mellan mig och andra människor. Det är som en special sorts språklig handikapp jag har.
Så i Finland var det viktigast att börja prata, att våga säga, att våga prova på ... Jag uppträde i en konferens om kompetens management (? på svenska? ledarskap?) och det gjorde jag på engelska förstås... men annars försökte jag hela tiden att öva min finska... det var roligt och lite nedlåtande (? embarrassing på engelska ?) därför att det tar så mycket mer tid att säga någonting, människor som lyssnar måste verkligen ha tålamod.
Den största delen av min sommar tillbringade jag i Estland hemma på landet hos min mamma och i andra ställen. Altja vart jag kommer ifrån är en liten by vid Östersjön i Lahemaa naturpark. Den är en av de mest besökta byarna i Estland, turister kommer från hela världen... Historiker tror att byn har ursprungligen varit en svensk by. Många har svenska efternamn även i dag. Min mormors namn innan hon gifte sig var Nakström till exempel.. Min familj har även en fin och populär turistgård där som kallas Toomarahva gård. Mest kommer tyskarna men i år var det även från Japan och Frankrike och Australien. Svenskarna hittar inte dit, bara de som har flytt från Estland på 40-talet och kommer nu som sommargäster tillbaka till deras gamla hus och gårdar. Jag undrar ibland varför vill svenskar inte uppleva Estland... kanske är vi för nära... kanske är vi fortfarande inte på kartor som svenskar använder...
Att vara tillbaka i mitt hem i Sverige känns skönt men med språket har jag svårigheter... jag måste tänka efter innan jag hittar de rätta ord... det tar mer tid igen. I början när jag kom hem till Järna ville jag även gärna prata engelska med mina vänner...
I dag är det fjärde dagen i Sverige och att snacka svenska med grannarna känns bättre och bättre varje gång. Hoppas att jag snart är lika flytande som jag var två månader tillbaka och kanske har jag även kommit så långt att jag vill börja skriva på svenska dagligen.
På den här sidan http://rootsikeeled.blogspot.com har jag haft ganska många läsare. Tack att du följer mina steg på väg mot bättre språkkunskap! Alla kommentarer är hjärtligt välkomna! Alla förslag och idéer för att förbättra mitt svenska är även mer välkomna!
Lycka till oss alla som är intresserade av att lära sig nya språk och gott nytt skolår!
Subscribe to:
Posts (Atom)
.jpg)
