Varje människans inre musik. En intervju med lärare och konstnär Helena Wätte.

Konstnär och Solvikskolans lärare Helena Wätte anser att hennes måleri är som en god måltid som alla kan delta i. Hon har hittat vägen ut ur det plågsamma skuldkänslor mot naturen och djuren genom att skapa konst. Ytterjärna kulturhus gäster hade möjlighet att uppleva hennes sökande. Utställningen “Sälar” fanns där fram tills den 13 maj. På sommaren kan man vandra in i hennes ateljé på Mörkö i Färjetorpet och själv uppleva sagan hon befinner sig i idag.     

Jag kommer in i Ytterjärna kulturhuset, lite hastigt söker jag henne bland andra kaféets gäster. Helena sitter ute i terrassen och njuter av solen. Den är den allra första gången i år säger hon glatt och bjuder på kaffe.  

Vi börjar från börjar. Hur blir man en konstnär? 
- Min pappa är ju konstnär och när jag var hos pappa så upplevde jag ju det där och älskade att måla själv. Det tror jag att alla kommer ihåg hur det var när man var liten och målade -  rita, teckna - som om man var in i ett flöde,  berättar Helena.  Så växer man upp och blir mer och mer kritisk. Fyran, femman, sexan och ibland så avstannade det helt. Mitt måleri “smalnade”, blev väldigt dekorativt. Men jag märkte själv att det blev svårare och svårare att komma in i färger eller måleri. Och sen när jag var runt tjugo år då hade måleriet bara stannat helt.

I Järna på den tiden var den nya konst- och waldorfrörelsen med Merete Lövlie och Pär Ahlbom och Ivar Heckscher. Helena kom till Järna och var med på en kurs var man bara målade rött.

- Och jag var så ledsen. Jag kommer ihåg hur jag stod framför den där röda bilden och tårarna börjar bara rinna. Jag kände att färgerna bara var stängda dörrar för mig. Jag hade inget att hålla mig till... Och då hade Pär Ahlbom sagt till Helena att göra en paus i några år.

- Man kan göra paus i sju år för det finns alltid kvar. Vill man måla så kommer det tillbaka.       

Efter pausen började Helena måla tillsammans med en liten krets av Järna konstnärer.

- Ett tag målade vi kanska lika det var Robert Hogervorst, Merete Lövlie och Auriki Hogervorst, Sigrid Winkler och lite andra. Och jag kunde se att vi var inne i samma sökande.  

Genom det arbetet och att jobba som klasslärare hittade Helene hennes egen väg i konsten.

- Idag när jag är långt över femtio, snarare närmar sextio, sedan märker jag att jag börjar komma tillbaka till det som kändes som det flytet när jag var tio år. Jag kan sätta mig och tänka att nu ska jag måla havsbild och så börjar jag bara med blå färg, sedan börjar fiskarna komma, säger hon med ett vackert leende som lyser upp hela hennes ansiktet.

- Jag vill att det ska vara en värld. Man ser vad det är, man kan känna... ska vara som en god måltid egentligen. Som anrättas, som är angenäm... man kan uppleva någonting...
            
Sagoberättande är också en konst Helena behärskar. När hon hittade den sagan om samepojken ur Robert Crottets bok “Månskogarna” då blev hon helt begaistrad, minns hon. Medan hon berättar blir det tydligt att den här sagan är en del av hennes liv. Jag lyssnar och tittar på bilderna som hänger på väggarna i Kulturhuset och känner hur sagan börjar leva i mig med.  
   
- Där är ju den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge, länge sen när människan, djuren och naturen hörde ihop. Hela tiden handlar det om det där inre stämningen, var man känner sig hemma. Den musiken som alla människor har i sig kan man hitta där ute? Vad är det som stämmer med mig? Vem är jag? viskar hon frågande.  

- Vem är du då, Helena Wätte? frågar jag in i mig själv. Varför just den här samesagan? Utan att ens fråga får jag ett svar.

- Den sagan är så oerhört inspirerande där jag står idag. Här går det vidare. Nu vågar jag måla så här barnsligt och naivt, illustrativt Jag har inte målat så förut. Istället har jag målat mer med färgerna så att man kan ana vad det är, man ser bara lite grann av motivet. Men nu ser man precis vad allting är. Helena tycker att att det är roligt att måla illustrativt men hur länge det fortsätter det vet hon inte än...

Hon är inte nöjd med att göra inget och tyst titta på hur vi människor förstör naturen och den känslan finns med i hennes måleri. På ett fint feminint sätt betonar hon att det behövs mera än att köpa godis till sina hundar och katter med tanken på att åtminstone mina husdjur skall ha det bra...
 
- Samtidigt det är så stark känsla hur har vi gjort till dom. Man håller på med sina hundar och kattar och det finns allting i affärer man kan köpa små godis eller gå till utställningar med sina husdjur. Helena påpekar också att problemet ligger precis framför våra ögonen. Det går inte att säga, ett det är någons annans problem långt härifrån för vildadjuren i Sverige har det inte heller så bra.

- Jag hittar ur lite mera med den här problematiken. Den det där känslan av kärleken till djuren och naturen finns väldigt starkt in i Helenas bilder och berättande. På något vis har varje målning de healingkrafterna i sig. Även hon inte kan åka till Indien att rädda elefanterna gör hon på sitt eget sätt världen en bättre plats för oss alla.   

- Sedan blir jag ju väldigt påhejad av mina elever. Dom tycker jättemycket om att jag målar så här. De blir glada och då känner jag att jag gör rätt. Helena är klasslärare på Solvikskolan sedan femton år. I skolan målar och ritar hon med barnen och ungdomarna nästan dagligen. Många år var skolan den platsen hon hade tillräckligt utrymme för att måla.

- Det går inte måla “bland disk och telefon”, så där trångt. Man blir avbryten hela tiden. säger den modiga konstnärskvinnan från Mörkö ön och jag tror att kanska många känner igen sig i det. Men nu har det förändrat, hon har fått en fin egen ateljé med fönster mot vattnet en riktigt “room of one`s own” as Virginia Woolf hade sagt.

- Min nya ateljén  är jag jätte tacksam för. säger hon.  Helena tänker inte sitta och måla där helt ensam, hon bjuder in oss.

- Jag har en plan att hemma i min ateljé jag ska ha en saga som man kan vandra in på Mörkö Färjetorpet. På sommaren när man gör en utflykt så kan man komma in i ateljén och ta del av den.

Så slutar vi samtalet. Jag vandrar ut till våren och Helena Wätte vidare i hennes eget sökandet.

04/29/2012 i Ytterjärna Kulturhuset

Efter tre år börjar man skriva och känner sig som vanligt folk

Jag har lärt mig svenska snart tre år. Förra veckan skrev jag min allra första artikel på svenska. Det var en intervju med Helena Wätte som är konstnär och lärare här i Järna trakten. Jag ska ha den här på sidan snart men innan dess vill jag publicera den på lokaltidningen. Jag har publicerat en saga av sälen hon återberättade till mig i Ytterjärna Kulturhus här på blog.

Jag har redan börjat med den nästa intervjun. Den gör jag med Ida-Johanna. Hon är min vän med två hästar, hon håller på med massa intressanta grejer och därför tycker jag att hon måste få mer beröm. Just nu har jag bara spelat in den men snart blir det färdig skrivit också. Jag tror att det är en fantastisk övning att spela in tal och då skriva ut vad man har sagt. Verkligen, det är bara att prova på själva! 

Idag är den dagen när våren äntligen känns. Solen skiner and människor sysslar ute i deras trädgårdar. Jag har varit på Solvikkolan och lärt mig massa tyska med en tysk kvinna som inte kan prata engelska. Det finns inte så många sådana människor här i området. Jag är jätte tacksam att få chansen att komma till henne och samtala på tyska om utbildningen. Förra veckan började jag parata (innan dess jag bara lyssnade) och nu känns det redan mycket bekvämare. Det går fort i början... Varje ny ord märks och framsteg syns så tydligt. 

Vid sidan av tyskan har jag kommit till norskan. Jag ska nämligen börja jobba i Norge. Därför måste jag börja lära mig norska i det närmaste framtiden. Jag tror att jag ska ha en liknande blog som den här, var man kan lära sig norska.  Då ska jag börja samla material på norska och kanske även skriva på norska... Det betyder inte att jag är färdig med mitt skrivandet och övandet på svenskan. Nej, det tror jag inte. Annars glömmer man ju bort man har lärt sig och allt det där övandet är förgäves... nej, jag ska jobba vidare med alla mina språk samtidigt.  

Om du har läromaterial om norska eller tyska som du kan dela med mig, då kan du lämna ett kommentar här eller skriva till mig direkt till tammevelin@gmail.com. 

Lycka till och tålamod till oss alla....

Sagan om sälen berättad av Helena Wätte

Jag fick en gammal saga i handen - med djur och förvandling motiv i. Den kommer från skoltlapparna. När jag läste den sagan märkte jag ett den är den sagan har jag väntat på. Den handlar om den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge sedan när människan, djuren och naturen hörde ihop. När vi var ett.

Han känner sig så ensam, han fattar inte vad han hör till, han har ingen tillhörighet. Han går ut i skogen och han gråter. Han talar med vinden. Vinden torkar hans tårar, lyssnar på honom. Han frågar vinden också men den blåser bara iväg. Så där står han bara med sin längtan, med sin rotlöshet, ensamhet.

Då dyker den där gamla, gamla mannen upp. Det är något gammalt naturväsen. De har ett samtal och den gamla mannen erbjuder honom:

- Vill du bli ett djur, då kan jag hjälpa dig.

- Förvandla mig till varg. Jag vill bli en varg.

Först är han jätte begeistrad och som det där utdraget säger som står
skrivet här på väggen:

Hans vilda själ hade äntligen funnit en kropp som var värdig. Han älskade att hoppa högt och smälla med käftarna, springa över mossan.

Ganska snart blir han hungrig och han slår sig ihop med några andra vargar som tycker verka väldigt sura och irriterade. Han får ingen bra kontakt med dem. Så ska de jaga och då mår han inte bra, när han ser dem slita sönder en ren. Då ångrar han sig, då märker han att han inte vill vara en varg.

Då dyker den här lappgubben upp och då vill han bli björn istället. Och han får bli björn. Ganska snart märker han att den här stilen som björnarna har gör att andra djur skrattar åt dem för deras speciella gångstil. Han följer några andra björnar och det uppstår konflikter. Han råkar i bråk med björnar. Han tycker de beter sig dåligt. Han hamnar i slagsmål med en björnhona och när han går ner att tvätta sina sår i vattnet så ser han den lilla fisken som hoppar.

Så fylls han av längtan:

- Tänk att få vara en sådan ödmjuk liten varelse som verkar leva så enkelt liv.

Då får han genast bli en fisk. Han simmar runt och först njuter han av det enkla livet. Han upplever att fåglar och fiskar är systrar och bröder. Såsom fåglar rör sig i luften så rör sig fiskar i vattnet. Men sen märker han att han börjar att bli lite korttänkt, ha dåligt minne och han tycker att det är lite äckligt med dom där maskarna som man ska äta, eller med sandkoren som man stoppar in munnen och spottar ut. De simmar runt samma sten och så känner han plötsligt:

- Nej, min själ är för stor för den där lilla fisken och vattnet är för sött och allting är för stilla.

Han längtar efter något annat då simmar han till en mask som hänger på krok och sen låter han sig dras upp. Han hamnar i handen på den gamle mannen. Mannen hör och förstår honom. Pojken får en chans till och då blir han säl istället.

Han görs till en sälunge.

Sälungen kommer upp på stranden framför den där fiskarpojken. Det är en annan ung man , en fiskare, en väldigt charmig ung man. Första mötet mellan dom två är jätte speciellt, dom liksom hittar varandra och har det roligt. De får en väldigt fin vänskap från första början.

Den unga fiskaren berättar för sälen hur det är att vara människa, hur det är att känna gemenskap, allting som hör till människolivet. Han får den där sälen att känna igen någonting.

Fiskaren är väldigt vacker. Det kommer flickor och hälsar på. De frågar om vägen och knackar på dörren. En dag kommer en jättevacker flicka med vita tänder. Han bjuder in henne och så får dom en relation. Sälen blir lite bortglömd för att det finns en förälskelse nu.

Sälen undrar:

- Vad dem har att säga till varandra som just har träffats?  Varför viskar dem med varandra? Varför har pojken som ett dolt solsken i blicken?

Men han ger sig iväg och då simmar han ut i havet. Där träffar han dom andra sälarna och sen sjunger dom. Nu får han en ny gemenskap med dom andra sälarna.  Jag har aldrig hört sälar men tydligen sjunger de som valar och delfiner. Han klarar sig, han lever med sälarna nu.

Men situationen förändras och relationen med flickan tar slut. De känner aldrig den där samhörigheten som sälen och fiskaren  hade. Då börjar fiskaren att ge sig ut på havet för han saknar sälen. Han joikar. Han formar sina händer runt munnen och sjunger så där starkt och mjukt. Det är samernas sång.

Sälen kommer inte. Fiskaren är bara oftare och oftare ute på vattnet för han letar efter sälen. Andra fiskarna säger:

- Nej. Nu ska man inte vara ute och fiska för nu kommer stormen. Det finns inte en fågel ute, ingeting.

Han är fortfarande ute med sin båt och stormen blir värre och värre och så knäcks masten, båten fylls med vatten, till slut så sjunker båten. Han ger upp och sjunker också. Han famnar lite förtvivlad de där havsvågorna, men sjunker ner till den grav som väntar med sjögräs på. Precis då innan han ger upp så ser han ett mörkt huvud och en kropp. Han blir räddad av sälen. Sedan den dagen kunde ingenting skilja dem åt.

Det är slutet på sagan.

Sagan om sälen av Robert Crottet från boken “Månskogarna” återberättad av Helena Wätte i Ytterjärna kulturhus den 26 april 2012.


Helena har en utställning i Ytterjärna Kulturhuset fram till den 13 maj. Alla är välkomna att vandra in i sagan!

EN ÖSTERLÄNDSK MYT

En dag beslöt sig gudarna för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen oppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den? Det roliga och spännande var ju själva sökandet.

”Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget”, föreslog en av gudarna. ”Där blir den lagom svåråtkomlig!”

”Nej”, sade en annan gud. ”Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!”

”Varför inte lägga den på månens baksida?” dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och älsta guden på idén: ”Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!”

Anna Bornstein ”Intuition – att förena huvud och hjärta” 2000