Hemsöborna - Strindberg 100

Sverige firar August Strindbergs 100 års jubelium. I tre veckor visar STV serie "Hemsöborna". Det går även kolla serien på webben. På SVT hemsida kan man läsa:

Hemsöborna

En skärgårdsberättelse i tre delar av August Strindberg.

Del 1: Värmlänningen Carlsson kommer till Hemsö i Stockholms skärgård för att hjälpa Madam Flod att få ordning på gården. I rollerna: Allan Edwall, Sif Ruud, Sven Wollter, Hilding Gavle, Håkan Serner, m.fl.

Del 2: Carlsson blir herre på täppan men opposition saknas inte bland folket på Hemsö. Sommargästerna anländer och komplicerar tillvaron för Madam Flod, som till sin grämelse ser Carlsson lägga sig ut för sommargästernas piga. I rollerna: Allan Edwall, Sif Ruud, Sven Wollter, Hilding Gavle, Håkan Serner m.fl.

Del 3: Carlsson gifter sig med Madam Flod för pengarnas skull och får henne att skriva testamente till hans förmån. Men alla hans beräkningar går om intet och han själv blir borta i snöstormen på isen. I rollerna: Allan Edwall, Sif Ruud, Sven Wollter, Hilding Gavle, Håkan Serner, m.fl.

Den första delen kan man hitta på SVT hemsidan. I allafall i den här veckar går det att kolla online den första delen. Jag vet inte om de ska ha den kvar därefter.

"August Strindberg. Ett liv"

Av August Strindbergs liv finns också en TV serie med 6 delar från 1985. Idag är sista dagen att titta på den tredje delen från SVT online TV. 

Thommy Berggren som Strindberg i PO Enquists serie

I år är det hundra år sedan vår mångsidige nationalskald gick ur tiden. Som en del i Sveriges Televisions hyllningar visas PO Enquists dramaserie om August Strindbergs liv från 1985. Kjell Grede och Johan Bergenstråhle stod för regin och Thommy Berggren spelar titelrollen. I övriga roller ser vi bland andra Stina Ekblad, Gösta Bernhard och Tomas Bolme. Serien börjar med att August får sin första pjäs Mäster Olof refuserad och möter kärleken i Siri von Essen.

   

Jag kommer att ägna halva dagen till Strindberg i alla fall. Han är ju en av Sveriges mest kända kulturambassadörer i världen. Det finns mycket mer att läsa eller titta på av honom eller av honom. Kanske är det blogginlägg bara en början av en hel serie? Vi får se. 

Järna dataassistenter och det sociala företagandet

Idag har jag startat mitt första företaget i Sverige Järna Dataassistenter. Innan jag började med företagandet, hade jag hjälpt till många av egna vänner som behövde stöd för att komma igång med deras datorer, hemsidor, bloggar och allt möjligt på dator. För mig är det roligt att skapa min egen plats i det globala och lokala nätverket, lära känna nya programm och de användningsmöjligheter som finns för olika behov jag har haft.

Samtidigt är det tydligt att medan allt mer av samhällets verkliga händelser flyttas till Internet, då blir det mer och mer folk som inte klarar av med allt vad som behövs att lära.  Många blir trötta  av det hela datalivet. De behöver hjälp att komma igång på något annat sätt eller att någon bara gör vissa saker  för dem.

Det finns också många småföretagare som vill lära sig hur man kommer till nätet med egna produkter eller tjänster.  Hur man bygger en enkel hemsida eller kundkrets på nätet?  Vilka andra möjligheten det finns för att utöka sin närvaro och synlighet? Det räcker inte längre att bara vara med på telefonkatalogen. Ganska ofta finns det faktiskt mycket billigare (och även gratis) metoder att vara nära egna kunder.

Det finns så många som hamnar utanför och behöver faktiskt att någon ska hjälpa till. Järna Dataassistenter ska utveckla ett eget sätt att jobba med människor som vill kommunicera på nätet, som vill lära sig att använda nya maskiner och program. Vi ska även bjuda på extrastöd för dem människorna som inte alls vill ha något med dator att göra.  Vi ska visa företagare hur man kan använda nya medier. 

Den dagen hade jag varit inne i Järna och var på väg tillbaka till Nibble Skogsbrynsby. Det var den första varma dagen i våras. Där precis i mitten på vägen träffade jag en gammal och vis orm nära den stora eken vid Ytterjärna kyrkan. Vi hade ett kort möte och ganska snart försvann han bland förra årets eklöven. Jag stod där och bestämde mig att börja med företagandet igen. 

Just nu jobbar jag med att registrera företaget, bygga upp en kundkrets och kommunikation (hemsida, blog, facebook etc). Samtidigt tänker jag mycket om vad betyder att vara en intuitiv lärare. Jag har till och med skapat en ny blog som heter Intuitive Pedagogy Journal att samla tankar, ideer och diskussion kring intuitivpedagogiken.   




Jag har förändrat texten och en granne har rättat till den. Du är hjärtligt välkommen att jämföra de två texterna. Du kan även läsa dikten jag skrev istället om berättelsen om mötet mellan mig och ormen. Den andra texten finns på Järna Dataassistenternas hemsida.  

Efter tre år börjar man skriva och känner sig som vanligt folk

Jag har lärt mig svenska snart tre år. Förra veckan skrev jag min allra första artikel på svenska. Det var en intervju med Helena Wätte som är konstnär och lärare här i Järna trakten. Jag ska ha den här på sidan snart men innan dess vill jag publicera den på lokaltidningen. Jag har publicerat en saga av sälen hon återberättade till mig i Ytterjärna Kulturhus här på blog.

Jag har redan börjat med den nästa intervjun. Den gör jag med Ida-Johanna. Hon är min vän med två hästar, hon håller på med massa intressanta grejer och därför tycker jag att hon måste få mer beröm. Just nu har jag bara spelat in den men snart blir det färdig skrivit också. Jag tror att det är en fantastisk övning att spela in tal och då skriva ut vad man har sagt. Verkligen, det är bara att prova på själva! 

Idag är den dagen när våren äntligen känns. Solen skiner and människor sysslar ute i deras trädgårdar. Jag har varit på Solvikkolan och lärt mig massa tyska med en tysk kvinna som inte kan prata engelska. Det finns inte så många sådana människor här i området. Jag är jätte tacksam att få chansen att komma till henne och samtala på tyska om utbildningen. Förra veckan började jag parata (innan dess jag bara lyssnade) och nu känns det redan mycket bekvämare. Det går fort i början... Varje ny ord märks och framsteg syns så tydligt. 

Vid sidan av tyskan har jag kommit till norskan. Jag ska nämligen börja jobba i Norge. Därför måste jag börja lära mig norska i det närmaste framtiden. Jag tror att jag ska ha en liknande blog som den här, var man kan lära sig norska.  Då ska jag börja samla material på norska och kanske även skriva på norska... Det betyder inte att jag är färdig med mitt skrivandet och övandet på svenskan. Nej, det tror jag inte. Annars glömmer man ju bort man har lärt sig och allt det där övandet är förgäves... nej, jag ska jobba vidare med alla mina språk samtidigt.  

Om du har läromaterial om norska eller tyska som du kan dela med mig, då kan du lämna ett kommentar här eller skriva till mig direkt till tammevelin@gmail.com. 

Lycka till och tålamod till oss alla....

Sagan om sälen berättad av Helena Wätte

Jag fick en gammal saga i handen - med djur och förvandling motiv i. Den kommer från skoltlapparna. När jag läste den sagan märkte jag ett den är den sagan har jag väntat på. Den handlar om den unga människan som sörjer den tiden för länge, länge sedan när människan, djuren och naturen hörde ihop. När vi var ett.

Han känner sig så ensam, han fattar inte vad han hör till, han har ingen tillhörighet. Han går ut i skogen och han gråter. Han talar med vinden. Vinden torkar hans tårar, lyssnar på honom. Han frågar vinden också men den blåser bara iväg. Så där står han bara med sin längtan, med sin rotlöshet, ensamhet.

Då dyker den där gamla, gamla mannen upp. Det är något gammalt naturväsen. De har ett samtal och den gamla mannen erbjuder honom:

- Vill du bli ett djur, då kan jag hjälpa dig.

- Förvandla mig till varg. Jag vill bli en varg.

Först är han jätte begeistrad och som det där utdraget säger som står
skrivet här på väggen:

Hans vilda själ hade äntligen funnit en kropp som var värdig. Han älskade att hoppa högt och smälla med käftarna, springa över mossan.

Ganska snart blir han hungrig och han slår sig ihop med några andra vargar som tycker verka väldigt sura och irriterade. Han får ingen bra kontakt med dem. Så ska de jaga och då mår han inte bra, när han ser dem slita sönder en ren. Då ångrar han sig, då märker han att han inte vill vara en varg.

Då dyker den här lappgubben upp och då vill han bli björn istället. Och han får bli björn. Ganska snart märker han att den här stilen som björnarna har gör att andra djur skrattar åt dem för deras speciella gångstil. Han följer några andra björnar och det uppstår konflikter. Han råkar i bråk med björnar. Han tycker de beter sig dåligt. Han hamnar i slagsmål med en björnhona och när han går ner att tvätta sina sår i vattnet så ser han den lilla fisken som hoppar.

Så fylls han av längtan:

- Tänk att få vara en sådan ödmjuk liten varelse som verkar leva så enkelt liv.

Då får han genast bli en fisk. Han simmar runt och först njuter han av det enkla livet. Han upplever att fåglar och fiskar är systrar och bröder. Såsom fåglar rör sig i luften så rör sig fiskar i vattnet. Men sen märker han att han börjar att bli lite korttänkt, ha dåligt minne och han tycker att det är lite äckligt med dom där maskarna som man ska äta, eller med sandkoren som man stoppar in munnen och spottar ut. De simmar runt samma sten och så känner han plötsligt:

- Nej, min själ är för stor för den där lilla fisken och vattnet är för sött och allting är för stilla.

Han längtar efter något annat då simmar han till en mask som hänger på krok och sen låter han sig dras upp. Han hamnar i handen på den gamle mannen. Mannen hör och förstår honom. Pojken får en chans till och då blir han säl istället.

Han görs till en sälunge.

Sälungen kommer upp på stranden framför den där fiskarpojken. Det är en annan ung man , en fiskare, en väldigt charmig ung man. Första mötet mellan dom två är jätte speciellt, dom liksom hittar varandra och har det roligt. De får en väldigt fin vänskap från första början.

Den unga fiskaren berättar för sälen hur det är att vara människa, hur det är att känna gemenskap, allting som hör till människolivet. Han får den där sälen att känna igen någonting.

Fiskaren är väldigt vacker. Det kommer flickor och hälsar på. De frågar om vägen och knackar på dörren. En dag kommer en jättevacker flicka med vita tänder. Han bjuder in henne och så får dom en relation. Sälen blir lite bortglömd för att det finns en förälskelse nu.

Sälen undrar:

- Vad dem har att säga till varandra som just har träffats?  Varför viskar dem med varandra? Varför har pojken som ett dolt solsken i blicken?

Men han ger sig iväg och då simmar han ut i havet. Där träffar han dom andra sälarna och sen sjunger dom. Nu får han en ny gemenskap med dom andra sälarna.  Jag har aldrig hört sälar men tydligen sjunger de som valar och delfiner. Han klarar sig, han lever med sälarna nu.

Men situationen förändras och relationen med flickan tar slut. De känner aldrig den där samhörigheten som sälen och fiskaren  hade. Då börjar fiskaren att ge sig ut på havet för han saknar sälen. Han joikar. Han formar sina händer runt munnen och sjunger så där starkt och mjukt. Det är samernas sång.

Sälen kommer inte. Fiskaren är bara oftare och oftare ute på vattnet för han letar efter sälen. Andra fiskarna säger:

- Nej. Nu ska man inte vara ute och fiska för nu kommer stormen. Det finns inte en fågel ute, ingeting.

Han är fortfarande ute med sin båt och stormen blir värre och värre och så knäcks masten, båten fylls med vatten, till slut så sjunker båten. Han ger upp och sjunker också. Han famnar lite förtvivlad de där havsvågorna, men sjunker ner till den grav som väntar med sjögräs på. Precis då innan han ger upp så ser han ett mörkt huvud och en kropp. Han blir räddad av sälen. Sedan den dagen kunde ingenting skilja dem åt.

Det är slutet på sagan.

Sagan om sälen av Robert Crottet från boken “Månskogarna” återberättad av Helena Wätte i Ytterjärna kulturhus den 26 april 2012.


Helena har en utställning i Ytterjärna Kulturhuset fram till den 13 maj. Alla är välkomna att vandra in i sagan!

Poesi på svenska - Tomas Tranströmer och Edith Södergran

Vi hade en poesikväll häromdagen. Kvinnorna hade tagit med några böcker. Det var en fin kväll, vi högläste till varandra. Jag fick höra mycket fint svenska, för de kvinnorna som högläste har ett fint och betydligt uttal. Jag tror att sådana kvällar bidrar mycket till uttalets utvecklingen. 

Jag valde ut en svensk, en finlandssvensk och en finsk poet att introducera här.

Tomas Tranströmer fick Nobel priset i år. Alla i Sverige var superglada.



Jag läste hans "Samlade dikter 1954 - 1996" och valde ut tre.

Trädet och skyn
Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.


C- Dur
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden -
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.



Osäkerhetens rike
Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
och hennes örhängen dinglar som damoklesssvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

Edith Södergran är en gata för mig. Jag vet bara att hon är en mycket älskat poet i Sverige. Hon tillhör de främsta kvinnliga figurer som alla känner, tror jag.

Från wikipedia får man läsa:


Edith Irene Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter. Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Jag har här hennes "Samlade dikter" från 2002 och jag valde ut två.

Dagen svalnar
I
Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.





Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där alla vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörkt
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.

Men ett människobarn är ingenting annat än visshet,
och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

EN ÖSTERLÄNDSK MYT

En dag beslöt sig gudarna för att skapa världen. De skapade stjärnorna, solen, månen, haven, bergen, blommorna och molnen. Därefter skapade de människorna. Till sist skapade de Sanningen. Men när de skapat Sanningen oppstod frågan var de skulle gömma den så att människorna inte med detsamma hittade den? Det roliga och spännande var ju själva sökandet.

”Låt oss förlägga Sanningen till toppen av det högsta berget”, föreslog en av gudarna. ”Där blir den lagom svåråtkomlig!”

”Nej”, sade en annan gud. ”Vi gömmer den i den mörkaste och djupaste av avgrunder!”

”Varför inte lägga den på månens baksida?” dristade sig en annan gud till att föreslå.

Till slut kom den visaste och älsta guden på idén: ”Vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. De kommer att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig!”

Anna Bornstein ”Intuition – att förena huvud och hjärta” 2000

Vem är jag?

Just nu känner jag mig som en fågel. Jag förbereder mina vingar för att flyga över  havet och över skogar och fält till något annat land långt borta. Jag älskar värme, jag älskar att gå barfota och bada i havet. Varje höst är jag förvånad och sorgsen att sommaren har tagit slut och att allt levande snart ska dö.

När jag var liten då var Lenin min bästa vän, om honom sjöng vi på dagis och på skolan. Jag var på dagis en hel vecka i rad, mina föräldrar var unga och studerade i en annan stad.  När jag gick i andra klassen var jag säker att snart kommer kriget och vi alla ska dö. Varje dag var jag beredd för en atombomb som kommer och förstör allting i min lilla värld. Vi hade överlevnadsövningar varje vecka i vår skolprogram, men jag trodde inte att en enkel tygmask som min mamma hade sytt kan rädda mig när jag satt på huk under mitt skolbord med alla andra i klassen. 

Jag tyckte inte om att gå till skolan. Jag var inte tvungen heller, jag fick lov att stanna hemma om jag jobbade på vår gård. Vi bodde då i en liten by vid havet mitt i skogarna. Det var nästan inga andra barn i byn bara jag och min bror och min lilla syster, förstås.  Mest var jag ensam, läste böcker och vandrade i skogen eller jobbade. Det var väldigt mycket arbete hela tiden. 

Jag var alltid den bästa i gruppen även då när jag studerade vid universitet. Jag gick till lektioner mycket sällan och hade svårt att hitta min plats i gruppen för jag tyckte om att lära mig. Det var inte vanligt och jag hade det svårt med andra elever och lika svårt hade jag med nästan alla lärare.

Tänka, läsa och skriva var mina favoritaktiviteter och då fick jag slippa jobba i gården också. Jag skrev mycket poesi, men jag visste inuti att jag bara kastar bort min tid och är en lat människa som inte vill ta ansvar och röra på mig. Jag trodde att det är något fel på mig. Jag kände mycket skam och ensamhet.

Mina föräldrar ville att jag ska bli en jurist som min mamma, en person med ett nyttigt yrke och pengar. Istället blir jag en tonårig rebell som skrev om kärlek och mina andra överflödande känslor och flyttade hemifrån när jag var 16 för att befria mig från gården med mina krävande, kalla och alltid grälande föräldrar.

Jag hamnade i det vanliga småstadslivet med ingen större mening i det. Alla bara drack och slog, jag såg människor med vapen och rinnande  blod nästan varje vecka. Jag drack dagligen och hatade våld. Det var mycket att vara rädd för igen. Jag hade en kniv i väskan alltid när jag gick ut och lärde mig karate. Jag skrev poesi och högläste till mina vänner när vi alla var fulla och ingen förstod vad var fel på mig.

Jag trodde inte på någonting för allting var en stor lögn. Jag visste nu att Lenin var en mördare, den rätta Estniska flaggan var blåsvartvit (inte röd) och jag visste att alla vuxna hade bara ljugit genom alla dessa år. Jag började märka att det finns många som har ingenting eller kanske de bara överlever. Livet var svårt nästan för alla, jag visste ingen som hade det bra då.

Hela mitt liv har faktiskt varit som i en lång film om ensamhet och våld. Det har varit så dramatiskt ibland att även jag själv har hamnat på iakttagarens plats. Nästan som om min kropp har varit ensam utan mig i den.

Präglats av mitt liv i det estniska samhället har jag blivit aktiv inom att förändra det jag tror behövs att förändras. Mina största intressen är utbildnings- och socialsystemet och kampen för människa rättigheter. Jag vill att alla barn, kvinnor och människor med special behov ska ha det bra i Estland, lika bra som i andra platser i Europa. I dag skriver jag dagligen om politik, sociala frågor, lärarlönen, miljöfrågor och mycket annat.  Jag bloggar och publicerar i olika dagstidningar och tidskrifter. Stor del av mina artiklar är en kritik mot regeringen och mainstream media vill ibland inte publicera allt vad jag skriver. Därför har jag alla mina fullständiga artiklar på mina olika bloggar och det finns många som läser dem.

Dator har varit mitt dagligt verktyg från 1995. Jag kommer inte ens ihåg när jag skickade mitt första e-brev, men idag skriver jag ibland 50 eller även mera brev i en dag. Jag har vänner i alla världsdelar, vi kommunicerar via facebook och skype. Genom att resa och använda internets möjligheter känner jag mig inte ensam längre. Jag har hittat vägen till människor som delar mina åsikter och inspirerar mig.

I många år skrev jag nästan inga dikter. Efter jag flyttade till Sverige har jag börjat att skriva poesi väldigt ofta och tänker även att publicera min första diktsamling i år. Jag har haft tid att fundera över mina erfarenheter och reflektera vilken betydelse det har för mig. Genom den tankeresan har jag hittat vägen tillbaka till min kropp och känner mig glad och tacksam nu för det liv jag har.