Estniska flyktingar i Sverige

Det var den hösten då vi skrev 1944 och kriget firade sitt femårs jubileum med att ha lagt stora delar av Europa i ruiner, som små farkoster i nattmörker började söka sig tvärs över Östersjön i riktning mot svenska kusten. Och ju längre västerut östfronten sköt, desto fler blev båtarna. Sveriges kustbevakning hade fått sig ålagt ett nytt arbete - att ta hand om flyktningströmmen.
Båtarna de kom med var för det mesta små, öppna fiskebåtar, oftast tungt lastade och många gånger även i dåligt skick. Somliga farkoster hade varit så ranka att de aldrig nådde andra stranden... Somliga andra kom nästan fram, för att sedan sjunka med allt och alla så gott som framför ögonen på det svenska räddningsmanskapet.
Med det flesta hade tur med sig, för det flesta kom fram.

Vi var 240 människor ombord på den fiskeskuta, som en septembermåndag hade nått fram till skärgården i svenska farvatten, någonstans vid södra Norrlands kust.
Trötta och apatiska, tätt packade som sillar satt vi ankrade och väntade på lotsen. Nu hade vi kriget och flykten bakom oss, ovissheten framför oss, och uppifrån välsignades vi med ett ihärdigt duggregn från en mörkgrå himmel. I gengäld hade vinden mojnat. Det var tyst, grått och stilla.
Då och då blickade vi mot stranden, men där syntes ingenting. Några fiskmåsar hade tagit oss under uppsikt, det var allt...
Efter en dryg timma lösgjorde sig äntligen en liten prick från den mörka strandstrimman. Pricken levde, blev större, kom närmare och närmare, tills någon av oss, som haft en teaterkikare att spana med, uttalade de förlösande orden: LOTSEN KOMMER!!!
Människor som inte sovit på tre dygn började prata igen. Var det Sverige vi hade framför oss? Vi hade åkt så länge... Tänk, om det var Danmark...

Under tiden hade båten kommit så nära, att man kunde se att det var tre människor ombord, man kunde till och med skönja en flagga i aktern, men vad hade den för färg? Sekunderna gick och ingen sa nå´nting. Man hörde bara hur båtens dunk kom närmare, blev starkare, för att till slut rå på det egna hjärtedunket innanför bröstkorgen.
Medan vi alla stirrat på båten, hade himmelen ändrat utseende. Molnen hade börjat röra på sig, och plötsligt tittade solen fram. I samma veva ropade mannen med kikaren: DET ÄR SVERIGES FLAGGA båten har i aktern!!! Det gula lyste till i solen som guld!!!
Sedan gick allting så fort. Ett, tu, tre avverkade lotsbåten det sista hundradet metrar, gjorde en väldig gir och lade sedan till vid vår babordsida. Propellern i aktern vispade upp vatten till skum och den blå-gula flaggan flaxade och for... En av de tre i båten visade sig vara en kvinna. Det var hon som vinkade till oss och ropade: VÄLKOMNA TILL SVERIGE, VÄLKOMNA!!! Sedan tog hon en jättelik påse från aktern och såg till att den halades ombord. - Till barnen! hojtade hon, für die Kinder!... Obst für die Kinder... Och hon fortsatte att le och vinka i den guppande båten, lång och blond och svensk, tills mannen, som inte var lots, startade motorn för återfärden. Fort försvann de från vår åsyn. Det var den blå-gula flaggan som syntes längst.
Nu var lotsen ombord och det kändes som om Gud Fader själv hade hållit i rodret. All ängslan var borta.
Under främre masten, på kanten av den halvöppna lastluckan, satt en ung flicka och grät. Med högra handen hade hon fattat om sitt lilla guldkors som hon bar med en tunn kedja runt halsen och med den vänstra försökte hon dölja ansiktet och tårarna hon grät. Djupt framåtböjd satt hon och höll ett stilla och ordlöst TeDeum. Det var ett tack för livet, för friden och friheten, för de första vackra orden på det nya landets främmande språk och för den blå-gula flaggan som var vida känd som trygghetens och barmhärtighetens symbol.
Att det var just så hon tänkte och kände, vet jag alldeles säkert, för den flickan var jag...

Ur "Est!Est!Est!"(1980) av Silvia Airik-Priuhka

Även i dag lever flesta av de flyktingarna som kom 1944 och deras barn och barnbarn i Sverige. Deras historier stannar kvar i estniska folkets minne och berättelser, även om dom kallas "utlandsester" i Estland och betraktas ofta nästan som utlänningar. Under sovietockupationstiden har ester i Sverige utvecklat en egen liten kultur med eget estnisk språk, literatur, musik och även skola.

Lyssna på Sverige Radios radiodokumentär av en journalist med estnisk bakgrund, Dodo Parikas. Han pratar med Mai Raud-Pähn (92) och Enn Illiste (84) om ester i Sverige.

En författare som introducerar Estnisk historia i världen: Sofi Oksanen

SVT har visat en dokumentär av Sofi Oksanen som har blivit prisbelönad författare med hennes böcker om Estnisk historia. Det var jätte intressant, jag verkligen rekommenderar (27 dagar kvar)! SVT skriver:

Hon slog igenom med romanen Utrensningen och är nu aktuell med boken När duvorna försvann. Tidigare i år vann hon Svenska Akademiens nordiska pris. Utöver romanförfattare och dramatiker är Oksanen även en aktiv samhällsdebattör som kommenterar aktuella händelser i såval kolumner som i tv-program.

SVT2 visar filmen imorgon onsdag den 5 juni kl 23.25.

Lyssna August Strindbergs spel på radioteater

Lördag, det regnar. Vad ska man då? Varför inte lyssna klassiker på radioteater och öva svenska? I dag lyssnar jag Strindbergs "Brott och brott" på radioteater.

August Strindberg 1849-1912

Brott och brott (1899) utspelar sig i parisiska konstnärsmiljöer. Huvudperson är författaren Maurice, som efter en succéartad premiär glömmer bort sin hustru och sitt lilla barn och förälskar sig i skulptrisen Henriette, som är målaren Adolphes älskarinna. I vägen för Maurices och Henriettes lycka står emellertid barnet, som de önskar livet ur. Deras vilja blir bönhörd och frågan uppstår genast vem som mördade henne. Maurice och Henriette känner sig skyldiga och plågar varandra med förebråelser. Polisen misstänker Maurice och häktar honom. Hans pjäs, nyss en stor succé, dras in och han hotas av ekonomisk ruin. Men när Maurice erkänner sin moraliska skuld till Abbén ordnar sig allting snabbt till det bästa. Det visar sig att barnet dog av naturliga orsaker. Pjäsen tas upp igen och Maurice återvänder till sin trogna hustru.

Brott och brott handlar om hur tänkta brott bestraffas liksom verkliga.


(källan: http://www.strindbergsmuseet.se/verken2.html)

Om betyg

Jag tycker inte alls om tester, betygsättning och nationella prov. Jag presterar aldrig så bra som jag skulle kunna om jag inte hade stressen. Jag är rädd för att göra misstag, alltid. Att skriva här och göra alla mina nybörjarfel, är som ett oerhört stort steg för mig. Men jag vet att ingen kommer att ge mig ett betyg nu. Jag är fri och kan bestämme själv om jag vill ta utmaningen. Det är inte så enkelt för skolbarn. De är tvungna att ta alla möjliga test och få betyg som kränker dem. Hur känns det att få stempel på huvudet varje dag: DU ÄR DUM! DU ÄR MEDIOCRE! DU ÄR INTE TILLRÄCKLIG!

Eleven fick tillbaka sitt prov. Eleven läste snabbt, vek ihop sitt papper till ingenting, stoppade det i fickan. Huvudet nedsänkt en stund.
— Anne-Marie Körling (@Korlingsord) May 30, 2013

Jag är glad att jag inte behöver att gå till skolan längre. Jag tvingar inte mitt barn att ta sig till skolan om hon inte vill det. Hon går ändå och ibland går hon inte. Då vet jag att något stämmer inte i skolan. Lärare ringer och vill veta hur går det med min dotter. Efter det vill hon gå tillbaka igen, för hon vet då att läraren bryr sig om henne. Mitt barn får nästan inga betyg i skolan, därför har vi kommit till Sverige. Hon är så väldigt rädd om att göra fel, det började redan i första klassen.  Här får hon växa som en människa utan att få veta att hon är inte tillräckligt bra, utan att vara rädd varje dag. Istället har hon fått veta att det handlar om hur hon själv vill  ha det, hur hon själv känner det. Ändå är det oerhört svårt att vara, ändå är det svårt att växa och bli en vuxen.

Jag tror inte att det behövs betyg i skolan. Vi, lärande människor, vill bara veta hur man kan lära sig. Vi vill inte höra att vi inte är tillräckliga. Genom betyg lär man sig något som aldrig ska att läras, nämligen att vi inte är okey eller att vi måste bli något annat än vad vi är.

Linda Bradleys undersökning "Language learning and technology – Student activities in web-based environments"

 Vid Göteborg Universitetet undersöks språklärandet genom wikis och bloggar. Linda Bradleys har gjort fyra studier och undersökt hur webbaserade värktyg stödjer studenters språk utveckling.    

Resultatet visar att användning av wikisidor och bloggar ger möjlighet för omedelbar återkoppling, vilket är ett viktigt stöd i skrivprocessen. Webbaserad teknik gör också att studenterna kan producera saker i större omfattning och med större variation, och dessutom i samarbete med andra. Detta gör att de kan arbeta med språk på många sätt, både sett till form och innehåll. 

Källa http://sprakteknologi.se/nyheter/webbaserad-teknik-foeraendrar-foerutsaettningarna-foer-spraklaerande

Jag visste det länge sedan, men nu finns det bevis. Det är bra. Tack! Livet ska vidare...


#slowtwitter och #artofeducation om utbildningsfrågor i världen @tammevelin

Vi behöver flera språklärare!

I morse läste jag först på twitter att ingen vill bli spårklärare, då läste jag det igen på SVT hemsidan under titeln "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare".

Bara två personer sökte i första hand någon av lärarutbildningarna där franska är ett av ämnena inför höstterminen 2013. Motsvarande siffra för tyska är fyra personer, för spanska fem. 

Helena von Schantz, språklärare och ordförande i Språklärarnas Riksförbund, "avrådar studenter att bli språklärare" för det blir mindre och mindre elever.

Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk. Ämnena har låg status bland både elever och föräldrar, och eleverna hoppar av. Många lärare sätts också inför väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att man får undervisa flera språk i samma klass eller att man får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. 

Jag har en dotter som går i åttan och jag har faktiskt undrat hur de tänker i skolan om språkundervisningen. Hon har Estniska som modersmål och svenska som hon har lärt under de fyra år vi har bott här is Sverige (hennes svenska är bra, har fått en C) och hon pratar lika bra engelska (har fått en A). Men det finns inga andra språk hon har lärt sig under dessa år. Det var franska för två år men undervisningen var ingen bra eller hon själv var lat och lärde nästan inget. Jag tror att man behöver flera språk, ju flera språk man har desto bättre. Jag tänker att hitta henne en praktikplats i Frankrike inför nästa sommaren, i Frankrike är man tvungen att börja prata det finns ingen val.

På SVTs hemsida skriver de att det är lite bättre med lärarstudentkanditer på gymnasienivå än på högstadiet. Vilket är ju bra.

Om språkintresserade studenter inte lockas av högstadiet som arbetsmarknad ser det något ljusare ut på gymnasiet. 31 personer vill bli lärare i franska, 61 i spanska och 13 i tyska i första hand. Men det är långt ifrån tillräckligt för att täcka behovet.

Idag finns det faktiskt många som undervisar i språkämner som inte har behörighet, dem är inte utbildade som språklärare. Andelen av lärare utan utbildning är överraskande stor.

Behörigheten bland dagens språklärare är låg, särskilt bland gymnasielärarna där bara mellan 23 och 26 procent av de lärare som har en pedagogisk högskoleexamen och undervisar i språk är behöriga i sitt ämne. På högstadiet är det mellan 22 och 45 procent (se SVT Pejls visualisering av behörighet per ämne här).

Helena von Schanz som är själv språklärare berättar att

Vi har en väldigt låg andel behöriga lärare i språk. Men man ser inga tecken på oro hos kommuner eller hos huvudmän, utan man bara fortsätter att anställa obehöriga språklärare.

Man undrar faktist hur de människorna tänker. Helena som själv ser att det behövs mer lärare rådar andra att inte utbilda sig som språklärare. Det låter konstigt och bekymrande. Kanske har det göra med lärarelönen som var inte nämnd i SVTs artikkel. Många lärare är besvikna och vill se deras löner höjda en tredjedel, det är 10 000 kronor.


Min twitter account är @tammevelin. Jag twittrar i alla möjliga språk också på svenska ibland.  

Bloggarvärlden

Idag har jag börjat med en ny blogg som ska vara en plats for skrivarvärkyg och grammatik och allt möjligt som ska läras om man vill skriva. Jag ska blogga på engelska där och länka till alla mina olika bloggar i olika platser och på olika språk. Namnet på bloggen är helt enkelt "How to write in English?". Jag tror att det finns massvis med männsikor som vill lära detta i världen. Vi alla behöver att skriva på engelska allt mer. Jag behöver att lära mig. Välkommen att delta i processen! Man kan alltid bli bättre.

Samtidigt ska jag fortsätta att skriva på svenska för jag vill förbättra alla mina språk på en gång även om det känns galet. Att lära nio språk samtidigt, är kanske inte så vanligt, eller hur? Trots det, tror jag, att alla människor har den förmågan att prata flera språk om dom bara börjar att ha förtroende i sig själva. För att skriva bra, måste man hela tiden hålla på, det räcker inte om man skriver några rad i veckan på facebook eller skickar några smsar via telefon. Det är ett ständigt arbete som ska göras dagligen.

Mellan 17 och 21 maj var jag i Berlin. Jag deltog i en kurs om intuitivpedagogik med Pär Ahlbom, Merete Lövlie och några andra. Kursen var väldigt inspirerande, jag träffade mycket folk från olika länder och målade mer än 140 "madeinberlin" bilder med vattenfärg och kritor. Det blir en utställning snart om allt ska gå bra.  

Samtidigt har jag varit med i några online kurser (coursera.com) om hur man skriver på engelska. Det har varit en bra erfarenhet, jag har lärt mig massor. Man kan läsa mina artiklar på engelska på en blogg som jag har skapat längesen, men nu har det blivit lite populär. Bloggen heter "Discussions with an AppleTree".